sträng kroppsrörelse, fattigdom och bekymmer tära på hullet.
Det är något visst med det föråldrade svenska språket och kanske framför allt tankegångarna och synsättet. För någon vecka sedan var jag om min kära vän Ellinor på en av Skaras Second-hand-butiker. De hade ett imponerande bokutbud. Och vilka böcker sen! Jag gillar gamla böcker. Och jag måste mer än en gång nämnt att jag är lite extra svag för gamla böcker med läderrygg. När jag blir miljonär och har mitt eget hus ska jag köpa på mig en massa gamla vackra böcker med läderrygg och besmycka mitt hem med dem. Jag skiter egentligen i vad som står i dem så länge de uppfyller kraven: gammal och läderrygg. Så, nu har jag lyckats köra tv-reklam-hjärntvättnings-tekniken på er också. Säger man ett, eller ett par ord tillräckligt många gånger vaknar du upp en morgon och det första som slår dig är att du bara MÅSTE ha en typ; sauna-belt eller något annat som twins försökt tvinga på dig okristligt tidigt alldeles för många dagar i ditt liv. Ni ska alltså vakna upp en morgon och tänka tanken att skänka alla era gamla läderryggade böcker till mig .. (eller?)
Tappade jag spåret nu?
Så, i alla fall. Jag och Ellinor fastnade bland böckerna. Jag hittade en fantastisk bok. Den var väl egentligen inte så gammal, men den hade likväl en samling äldre texter i sig. Djuren och vi - hette den. Den vilar i mitt knä i detta nu. Jag kunde inte låta bli att köpa den. Eller, tvinga Ellinor att köpa den. Tio kronor var det värt. Påminna mig om att jag måste återbetala dem till henne. Natura som vanligt. Boken belyser hur djur och natur skall bemötas - väldigt kort beskrivet. Den behandlar vår syn på det hela från forntid till nutid (1957 då boken råkar vara tryckt).
Det står en sak i denna boken som min mor alltid sagt; "man bör aldrig tvinga ett barn att äta eller dricka". "Om aptit ej finns, uträttar tvång intet, Alla dagar proppas barn fulla med mat så att de bliva sjuka och ibland dö; däremot har under normala förhållanden sannolikt intet barn svultit ihjäl. Det starkaste naturdrift som finns vid denna tidpunkt i människans liv är nämligen begäret efter föda".
Jag tror det ligger ganska stor sanningen i detta. Men jag kan vara jävig också.
Jag tänker hela tiden skriva om något jag tidigare hittat i boken men hittar hela tiden något roligare.
Jag vill avsluta med ett avsnitt om Avmagring. För de skäms inte för sig här inte, och det känns som att det i dagens samhälle ibland är högst aktuellt
"Stundom är det önskvärt, att en människa avmagrar; detta är fallet, när västen eller klädningslivet oupphärligen får lov att läggas ut och kroppsvikten ökas med det ena kilogrammet efter det andra. När frosseri, brist på rörelse, och punsch eller öl eller brännvin åstadkommit sitt verk: tungt bröst, dåligt hjärta, slappa muskler, mycket buller i buken - då får man >>bantra<<, som det heter på folkspråket, d.v.s. underkasta sig försakelser och magra, om man ej vill betala räkningen till likkistfabriken tidigare än vad annars skulle varit fallet."
Och hör sen!
Tappade jag spåret nu?
Så, i alla fall. Jag och Ellinor fastnade bland böckerna. Jag hittade en fantastisk bok. Den var väl egentligen inte så gammal, men den hade likväl en samling äldre texter i sig. Djuren och vi - hette den. Den vilar i mitt knä i detta nu. Jag kunde inte låta bli att köpa den. Eller, tvinga Ellinor att köpa den. Tio kronor var det värt. Påminna mig om att jag måste återbetala dem till henne. Natura som vanligt. Boken belyser hur djur och natur skall bemötas - väldigt kort beskrivet. Den behandlar vår syn på det hela från forntid till nutid (1957 då boken råkar vara tryckt).
Och det är de äldre skrifterna som fångar mitt intresse. Som nästan får mig att sjunga av lycka. V I L K E T S P R Å K i tell you. Låt mig bjuda på ett utdrag:
"Reglor för Boskaps-skötseln
Alla Kreatur hafwa nästan lika naturliga behof med Menniskan, nemligen tilräckelig föda och förwaring från olägenhet af de hårdare Årstider.
"Reglor för Boskaps-skötseln
Alla Kreatur hafwa nästan lika naturliga behof med Menniskan, nemligen tilräckelig föda och förwaring från olägenhet af de hårdare Årstider.
Till det förra behofwet hörer äfwen att Födan är sund, flerfaldig och omwäxlande : wid en och samma Föda ledsna äfwen Kreautren, om det ock wore den bästa, då twärtom ombyte gör en sämre Föda smakelig. Til det senare behofwet fordras wäl inrättade Hus, at Kreaturen ej allena måge wara förwarade för Rägn, snö och Köld, utan jämwäl icke blifwa plågade af wärme, orenlighet och osund luft."
Ja se, de hade ju redan 1794 begripit att djuren behövde ha det bra.
Detta är utdrag ur tidningen Skara Journal (Det är i skara det händer som kommunalkvinnan sa) som var vår första veterinärtidskrift.
Det är inte bara roligt skrivet, det är informativt och intressant också. Ibland kan det vara bra att backa några steg och se vad de sa då för att lära oss något nytt inför framtiden. Låter det klokt?
När jag tittar lite närmre står det en hel del om hur veterinärskolan, som var den första i Sverige, här i Skara blev till. Tänk vad man kan snubbla på ...
Bläddrar jag lite fram och tillbaka finner jag texter från 1750 om "Beskrifning öfver Djur Riket". Det är särskilt en text, om vargen, som fångar mitt intresse. För det verkar inte bättre än att vargarna måste blivit snällare efter den hårda jakt vi fört mot dem:
"Wargen, Lupus.
Ibland alla Klodjur är det knapt något, som mera oroar både wilda och tama Kreatur, än Wargen, besynnerligen i the Nordiska och kalla Länder, så som Swerige, Ryssland och Norige, ther the i stora skogar och obebodda platzer aldrahäst trifwas.
Thesse Djurens snålhet och glupska art är så stor, at en enda är i stånd i en måltid sluka i sig thet största Får eller Get; hwilket härrörer theraf, att theras Mage så snart smälter hwad the äta. Skulle något öfwerblifwa grafwa the ther neder och förwarat tils the åter blifwa hungrige. The angripa alla både wilda och tama Djur, som the öfwerkomma, och tro sig kunna blifwa öfwermäktige; skona ej heller Människor, när the af hunger och kjöld tillika blifwa beswärade. Uppehålla sig medendels om Sommartiden, tå ljusa nätter äro, i skogen; men om Winter nätterne gå the allestäds efter rof, stryka några Mil ikring om Natten, fara in på Landsbygden, i synnerhet när the wänta elak wäderlek, grafwa och bryta sig in i Fähusen och giöra stor skada på Boskapen, i thy the slagta alt hwad the öfwerkomma, innan the äta något. När sniö faller, håller the sig gemenligen långt borta ifrån Landsbygden, at the ej genom spår skola förrådas, och tåla häldre några dagars hunger."
Ja se, de hade ju redan 1794 begripit att djuren behövde ha det bra.
Detta är utdrag ur tidningen Skara Journal (Det är i skara det händer som kommunalkvinnan sa) som var vår första veterinärtidskrift.
Det är inte bara roligt skrivet, det är informativt och intressant också. Ibland kan det vara bra att backa några steg och se vad de sa då för att lära oss något nytt inför framtiden. Låter det klokt?
När jag tittar lite närmre står det en hel del om hur veterinärskolan, som var den första i Sverige, här i Skara blev till. Tänk vad man kan snubbla på ...
Bläddrar jag lite fram och tillbaka finner jag texter från 1750 om "Beskrifning öfver Djur Riket". Det är särskilt en text, om vargen, som fångar mitt intresse. För det verkar inte bättre än att vargarna måste blivit snällare efter den hårda jakt vi fört mot dem:
"Wargen, Lupus.
Ibland alla Klodjur är det knapt något, som mera oroar både wilda och tama Kreatur, än Wargen, besynnerligen i the Nordiska och kalla Länder, så som Swerige, Ryssland och Norige, ther the i stora skogar och obebodda platzer aldrahäst trifwas.
Thesse Djurens snålhet och glupska art är så stor, at en enda är i stånd i en måltid sluka i sig thet största Får eller Get; hwilket härrörer theraf, att theras Mage så snart smälter hwad the äta. Skulle något öfwerblifwa grafwa the ther neder och förwarat tils the åter blifwa hungrige. The angripa alla både wilda och tama Djur, som the öfwerkomma, och tro sig kunna blifwa öfwermäktige; skona ej heller Människor, när the af hunger och kjöld tillika blifwa beswärade. Uppehålla sig medendels om Sommartiden, tå ljusa nätter äro, i skogen; men om Winter nätterne gå the allestäds efter rof, stryka några Mil ikring om Natten, fara in på Landsbygden, i synnerhet när the wänta elak wäderlek, grafwa och bryta sig in i Fähusen och giöra stor skada på Boskapen, i thy the slagta alt hwad the öfwerkomma, innan the äta något. När sniö faller, håller the sig gemenligen långt borta ifrån Landsbygden, at the ej genom spår skola förrådas, och tåla häldre några dagars hunger."
Jag tycker renskötarna borde sluta gnälla med tanke på den verkliga terror vargarna verkade utsätta alla för några hundra år tillbaka. Det tycks ha blivit bättre, eller?
Vi hittade ju så klart inte bara denna boken. Vi fann även ett par intressanta läkarböcker.
Och tänk så mycket som glömts bort. När slutade man egentligen med den gamla goda avrivningen?
Följande texter är tagna ur boken: Läkarebok Del 1, skriven av H.Berg.
Tiden för avrivning förlägges av flera skäl vanligen (ej alltid) till morgonstunden vid uppstigningen. Reaktionsförmågan är då störst (vad nu detta har med avrivningen i sig att göra?). På utsatt klockslag inkommer badhjälparen (som enligt boken måste vara stark och väl intruerad med ett gott handtag) med en hink vatten av t.ex. 16-14 grader (man tvättar sig inte för att det är skönt, utan för att bli ren ... det har jag lärt mig från den bästa sommaren). I hinken ligger ett lakan (>>det våta<<) (förslagsvis eftersom det ligger i en hink med vatten?), på hjälparens arm vilar torklakandet. Sedan hjälparen urvridit det våta lakanet, får den som skall taga avrivningen ställa sig med ryggen mot hjälparen. Det våta lakanet kastas över skuldrorna, >>patienten<< tar själv en flik av lakanet och avkyler därmed panna coh tinningar samt gnider och lätt klappar nacke, rygg, sidor samt armar och ben. Efter ½-1-2 minuter (intressant tidsspann) borttages det våta lakanet hastigt, och torkning med det grova, torra lakanet, vari patienten raskt insvepes, sker grundligt under gnidning eller rivning på alla (alla?) ställen, ända till dess att huden bli starkt röd (jag har min egen variant på detta och det är att duscha riktigt, och då menar jag RIKTIGT varmt). Efter avrivningen följer hastig påklädning. Sedan omedelbart ut i fria luften och spatsera! (det är sista tycker jag är mest intressant, det tycks vara en mycket viktig del av avrivningen).
För synd att jag inte har en hjälpare som skulle kunna riva av mig var morgon ..
Och tänk så mycket som glömts bort. När slutade man egentligen med den gamla goda avrivningen?
Följande texter är tagna ur boken: Läkarebok Del 1, skriven av H.Berg.
Tiden för avrivning förlägges av flera skäl vanligen (ej alltid) till morgonstunden vid uppstigningen. Reaktionsförmågan är då störst (vad nu detta har med avrivningen i sig att göra?). På utsatt klockslag inkommer badhjälparen (som enligt boken måste vara stark och väl intruerad med ett gott handtag) med en hink vatten av t.ex. 16-14 grader (man tvättar sig inte för att det är skönt, utan för att bli ren ... det har jag lärt mig från den bästa sommaren). I hinken ligger ett lakan (>>det våta<<) (förslagsvis eftersom det ligger i en hink med vatten?), på hjälparens arm vilar torklakandet. Sedan hjälparen urvridit det våta lakanet, får den som skall taga avrivningen ställa sig med ryggen mot hjälparen. Det våta lakanet kastas över skuldrorna, >>patienten<< tar själv en flik av lakanet och avkyler därmed panna coh tinningar samt gnider och lätt klappar nacke, rygg, sidor samt armar och ben. Efter ½-1-2 minuter (intressant tidsspann) borttages det våta lakanet hastigt, och torkning med det grova, torra lakanet, vari patienten raskt insvepes, sker grundligt under gnidning eller rivning på alla (alla?) ställen, ända till dess att huden bli starkt röd (jag har min egen variant på detta och det är att duscha riktigt, och då menar jag RIKTIGT varmt). Efter avrivningen följer hastig påklädning. Sedan omedelbart ut i fria luften och spatsera! (det är sista tycker jag är mest intressant, det tycks vara en mycket viktig del av avrivningen).
För synd att jag inte har en hjälpare som skulle kunna riva av mig var morgon ..
Det står även här att avrivningen med vått lakan är ett av våra BÄSTA härdningsmedel, den som är ömtålig för förkylning kan genom detta medel bliva härdad och lära sig att fördraga dålig väderlek utan att får snuva och hosta.
Undrar just om det gjorts någon forskning på detta? Varför har i så fall inte varje företag avrivare som river av sina anställda varje morgon, tänk var mycket friskare personal de skulle ha och tänk så mycket pengar de skulle spara.
Haha. Jag önskar ni kunde läsa det jag läser. Det är så underbara texter.
Här ett utdrag från hur man skall avvänja sitt barn, från modersmjölken då:
"vissa barn gör genast från början det starkaste motstånd mot varje avvänjningsförsök; stundom är man nödsakad att tillgripa hungerkur på flera timmar eller hastigt avlägsnande från moder för att bryta dess motstånd. Stundom måste man rent av överlista lillen, i det man i mörkret passar på och skjuter nappen i munnen på honom i stället för bröstvårtan. Tålamod, konsekvens och, om så behövs, en smula stränghet föra alltid till målet".
Undrar just om det gjorts någon forskning på detta? Varför har i så fall inte varje företag avrivare som river av sina anställda varje morgon, tänk var mycket friskare personal de skulle ha och tänk så mycket pengar de skulle spara.
Haha. Jag önskar ni kunde läsa det jag läser. Det är så underbara texter.
Här ett utdrag från hur man skall avvänja sitt barn, från modersmjölken då:
"vissa barn gör genast från början det starkaste motstånd mot varje avvänjningsförsök; stundom är man nödsakad att tillgripa hungerkur på flera timmar eller hastigt avlägsnande från moder för att bryta dess motstånd. Stundom måste man rent av överlista lillen, i det man i mörkret passar på och skjuter nappen i munnen på honom i stället för bröstvårtan. Tålamod, konsekvens och, om så behövs, en smula stränghet föra alltid till målet".
Det står en sak i denna boken som min mor alltid sagt; "man bör aldrig tvinga ett barn att äta eller dricka". "Om aptit ej finns, uträttar tvång intet, Alla dagar proppas barn fulla med mat så att de bliva sjuka och ibland dö; däremot har under normala förhållanden sannolikt intet barn svultit ihjäl. Det starkaste naturdrift som finns vid denna tidpunkt i människans liv är nämligen begäret efter föda".
Jag tror det ligger ganska stor sanningen i detta. Men jag kan vara jävig också.
Jag tänker hela tiden skriva om något jag tidigare hittat i boken men hittar hela tiden något roligare.
Jag vill avsluta med ett avsnitt om Avmagring. För de skäms inte för sig här inte, och det känns som att det i dagens samhälle ibland är högst aktuellt
"Stundom är det önskvärt, att en människa avmagrar; detta är fallet, när västen eller klädningslivet oupphärligen får lov att läggas ut och kroppsvikten ökas med det ena kilogrammet efter det andra. När frosseri, brist på rörelse, och punsch eller öl eller brännvin åstadkommit sitt verk: tungt bröst, dåligt hjärta, slappa muskler, mycket buller i buken - då får man >>bantra<<, som det heter på folkspråket, d.v.s. underkasta sig försakelser och magra, om man ej vill betala räkningen till likkistfabriken tidigare än vad annars skulle varit fallet."
Och hör sen!
Men shit!
Var det allt ni kunde komma med?
Trackback