Jag har precis sett filmen kokvinnorna. Och jag reagerade på den som jag reagerar på saker som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Jag skrattade, men i skrattet fanns det vemod. Så fort, jag tror hon hette Britt, uppenbarade sig kunde jag inte hålla det inne. Och alla som sett filmen vet med största sannolikhet precis vad jag snackar om. Jag ville först likna henne vid en vinkelhake men min medsittare fann fällkniv mer passande. Och det är verkligen helt sinnessjukt hur hon tar sig fram. "Jag borde börjat gå mer upprätt från början .. " No shit? Stackaren hade vid någon incident i relativt unga år brutit ryggen, eller bäckenet eller någon annan upprätthållande del av kroppen och låtit tyngdkraften ta över efter det. Och ja, hon släpade sig fram som någon slags schweizerkniv, fast utan alla de bra funktionerna.

Det hela blev en blandning mellan den bästa sommaren och the ring.

En gripande, lite motsägelsefull och ledsam film.
Helt klart sevärd.

Jag föreställde mig hur man skulle visa den för nyinkomna invandrare och säga: "Välkommen till Sverige" efteråt.
Undrar hur majoriteten skulle reagerat?
De skulle ges en ganska avlägsen bild från den som Sverige annars verkar förmedla utåt, med blonda skönheter, köttbullar och IKEA. De skulle i stället bjudas på en tvättäkta svensk stofil, som spenderar merparten av dygnet med att lukta kring sitt eget könsparti. Släpandes sin hårkaka i kogödsel och mocka koskit med händerna. Herre gud. Snacka om att ha fastnat i gamla spår. 

Men det var ju ändå något småfint och idylliskt med bilden som skaparen försökte förmedla. En enträgenhet om att bevara något som försvinner snabbare än isen kring polerna smälter, småskaliga jordbruk.