Igår tittade jag och Linus på film, utan att somna. Någon som däremot somnade var saccosäcken. Så vi inväntade att hon skulle vakna. Under väntans tider somnade även jag. Klockan tolv kunde vi gå upp och lägga oss i sängen och klockan halv ett var lillchefen så pass sömnig och mätt att hon gick med på att sova i sin lilla säng. Och där sov hon, med min hand på sig, till klockan halv fyra. Hon vaknade med att tömma tarmsystemet. Skönt. Sedan var det en bökande stökande griskulting som skulle sova-no-more. En trött mamma försökte övertyga henne om att somna vid tutten, men icke. När jag till slut tänder lampan igen är det en klarvaken tjej med världens största leende som möter mig. Och irritationen över att inte få sova som jag önskade är som bortblåst. Två timmar av bök i sängen och en kaskadspya senare somnade både pyret och jag om. Nu är klockan snart elva och den tidigare morgonens aktiviteter har kompenserats med en väldigt mysig sovmorgon. 

 

Tack för det. 

 

Världens gosigaste saccosäck slog något typ av all time high snuttmaraton igår. Bebben SKULLE HA TUTTEN I MUNNEN. Slutdiskuterat. Mellan 18.00 och pja, vad kan klockan ha hunnit bli, 00.00 skulle hon prompt göra något som jag kommit att kalla: "sovsnutta". Man kan tro att hon somnat på riktigt och försöka smita ut den något sargade bröstvårtan ur hennes lilla giriga mun, men två sekunder senare ljuder alarmet, som om Mona Lisa blivit stulen liksom. Ja men ta tutten då. Så höll det på, och mamman höll klockan 23.00 på att bryta ihop av utmattning. Det var bara att ge in. Låta henne snutta tills hon verkligen somnat. Och det gick. Så fort jag gav upp tanken på att ta mig fri, så somnade hon. Jag kunde lägga över henne i hennes lilla säng och snorpan sov i nästan två och en halv timma. Vaknade, snuttade i kanske tio min, somnade och kunde läggas över i sin säng igen och sova nästan två timmar till. Det behövde mamman. Hon verkar just nu helt enkelt behöva snutta sådär på kvällarna för att inte tro att hon ska bli lämnad eller vad en liten bebishjärna kan tänkas tänka. 

 

Nu på morgonen har hon varit på strålande humör. Varit vaken och tittat på sin omgivning. Då glömmer man snabbt hur jobbigt det kändes kvällen innan. 

... får verkligen en ny betydelse när man bli förälder. Hon kan inte sitta fast i mig för evigt. Det gör liksom nästan ont i mig när jag lägger ifrån mig henne. Hon är söt som socker att lägga ögongen på när hon sover bredvid mig, men jag känner mig liksom som en ond mor när jag lägger henne bortom kroppskontakt. Konstiga känslor. 

I natt har jag fått lite mer än tre timmars sammanhängande sömn, med undantag för de gånger jag lite mammanervigt vaknat till och kollat att skorpan levt. Mycket skönt må jag säga. Känner mig jävligt utvilad och fräsch såhär närmare halv fyra på natten (allt är plötsligt väldigt relativt).  De senaste nätterna har Jag verkligen misslyckats fatalt med sovsynket.  Ammat och direkt somnat med den svettiga lilla sackosäcken på mig. Legat i någon jävligt oskön ställning med nacken i någon anatomiskt omöjlig vinkel så jag vaknat upp ledbruten och grinig någon timma senare. Försökt lägga ifrån mig den otroligt sköna varelsen på min bröstkorg i sitt babynest bredvid och försökt somna om. Utan framgång, för någon vill inte alls sova vidare i tygkorgen. Och vem kan klandra henne?  Jag vill också helst bara sova på mina tuttar. Så har jag fått börja om. Amma, somnat, vaknat halvt död. Osv. Inte en jättehärlig behandling för humöret. Men i natt har jag hittills ett bättre flow. Pigg som en lärka. Nåväl. 

 

Red dressyrlektion igår. Kom ihåg att ta med vattenflaska nästa gång. Tror det är mjölkproduktionen som kan orsaka Saharaöken i käften på en, speciellt under fysisk ansträngning. Trodde jag skulle spy där ett tag. Jag är inte i mitt livs form. Men det är kul att börja rida igen och det gick bra. Kunde göra tre galoppombyten på diagonalen. Och jag som inte ens kunde rida trebbdjur i form för ett år sedan. 

som följs åt av amningen är ett fenomen jag numera inte bara hört talas om, utan även erfarit. Och fler tillfällen lär det bli. Nu på kvällen skulle jag göra mig själv en kopp te. Jag hör hur vattenkokaren kokat klart, tar en mugg, hänger i tepåsen, tar muggen under kranen (?!) och spolar i kallvatten? Frågor på det? Fullständigt logiskt handlande. 

Från och med nu heter vi familjen Lundkvist och inte Lundqvist.  Så det så. 

Jag har fått en ny briljant idé. Jag skall spela in en CD-skiva med barnvisor för läggdags, med klassiker som:

- Tigersåg genom golvet från övervåningen

- pappa damsuger huset

- Mamma står och blåser upp lösisolering i taket

- Fölet gnäggar hysteriskt efter mamma

Osv osv

Barn gillar tydligen att sova i konstant oväsen. 

Du kanske har någon personlig favorit dom du tycker klassar sig på skivan. Välkommen med förslag.  

När Lilla M skrattar högljutt i sömnen smälter jag. Det är det vackraste jag hört. Men när samma varelse, som kan få mitt hjärta att sjunga, brister ut i gråt, en gråt det inte känns som jag kan trösta, eftersom jag inte riktigt förstår varför den uppstår, brister mitt hjärta itu. Jag ska ju vara hennes trygga punkt. Och när det inte känns som att jag kan det går jag sönder lite granna. 

Det är väldigt omvälvande att gå från att bara vara sin egen till att plötsligt ge liv till något som är helt och hållet beroende av dig, till att börja med. Att gå från först bara vanliga Hanna. Till att växa in till gravida Hanna. Och på mindre än en dag bli mamma Hanna. Det är mycket känslor i kroppen.  En stor omställning i livet. Kanske den största. Jag saknar min mage. Trots att hon nu ligger här, nytankad och snusar på mig. Jag saknar att vara gravid. Jag hade blivit trygg med det. Hon hade allt hon behövde där inne. Hon var trygg. Nu måste jag skydda henne här på utsidan.  Jag kan stundtals känna att jag inte är kapabel att axla den rollen. Att jag inte kan ta hand om henne så som jag skulle vilja. Jag känner mig ännu inte trygg i rollen som mamma. Jag kommer säkerligen växa in i den rollen. Men det är läskigt nu innan jag gjort det. Jag tumlar runt i ett öppet hav av total eufori, skräck, överväldigande lycka och kärlek,  osäkerhet, melankoli, saknad, glädje och värme. 

Jag älskar den här lilla knoppen mer än något annat och kan fortfarande inte riktigt förstå vad som hänt. Vad som händer. 

 

 

 

Så är jag en gift kvinna. Fru Lundkvist.  Igår var magiskt. Vet inte hur vi ska tacka alla för den underbara dagen som blev igår. Lokalen, festen, maten, allt. Alla människor som kom för vår skull. Tack ALLA som gjorde gårdagen magisk för mig, för Linus, för oss. Det blev många tårar av glädje igår. 

Nu fortsätter livet framåt, igår blev en perfekt språngbräda.  

 

Tack 

 

Förförra veckan hade jag tagit semester för att vafa (vård av föl). Jag hoppades att Monstret ville vara god nog att föla när jag var hemma. 16 maj hade jag beräknat henne till. Kl.21.08 den 18 maj var hon ute. My Sesne. En vacker brun liten varelse som fått smeknamnet Mysan. Jag fölvakade inte en enda natt. För hon såg aldrig ut att vara redo. Dagen innan hon fölade hade mjölken börjat bli lite grumlig, till skillnad från innan då mjölken var alldeles genomskinlig. Så jag hade is i magen (eller var dumdristig?!) och sov mig genom natten mellan söndag och måndag. På måndagen såg jag att monstret liksom stod och trampade i hagen. Kl.19.00 tog vi in djuren och då hade mjölket vitnat. Nu kunde inte fölet vara långt borta. Jag gick in i huset och strax innan nio kom Linus in i huset. Han meddelade att Monstret var varm. Att det ångade om henne. Ja då var det dags. Jag tittade på övervakningskameran. Mycket riktigt. Där stod en mycket obekväm dam och ömsom rev i bädden, ömsom tryckte rumpen mot vattenhinkarna. Rätt som det var ställde hon sig bredbent och vi kunde se att något (fostervatten) rann ur henne. Så då gick vi ut. Och när hon vände sig om kunde jag skymta en fosterblåsa. Strax där efter la sig Monstret ner. Hon la sig såklart lite tokigt intill väggen, så jag gick in och höll i benen lite medan hon krystade. Ben var det ja. Sen såg jag en nos. Jag kunde börja beta av alla kritiska moment. När huvudet var ute rev jag upp säcken och såg ett par ögon blinka. Fölet levde. Och vips så var hon ute. Jag gick ut. Med efter ett tag började Monstret veva så fasligt med benen, kring fölets huvud, så vi gick in för att rätta till fölet. Då for Monstret upp. Lite för tidigt för att jag skulle vara nöjd så Linus klippte mig en bit sytråd så vi kunde binda av navelstumpen. 

 

Monstret tittade in den lilla varelsen som låg blöt i halmen. 10 min senare gick hennes efterbörd. Jag mjölkade henne lite och gav den hungriga lilla krabraten. 1h efter förlossningen var hon uppe. och fem minuter efter det diade hon. Och sedan dess har det som gått på räls. Peppar peppar. 
Mysan är verkligen en mysig liten häst. Som låter sig få på grimman i hagen och bli ledd infrån hagen. Lyfter på tassarna och pja, går med på det mesta. Hon gillar helt enkelt att umgås. 

Trebbe är en duktig farbror. Monstret var lite vaktig första gången de fick gå ihop men nu är de en riktig liten familj. 

 

Det är mycket liv och rörelse på gården. Det händer mycket i mitt liv. Kycklingarna växer och frodas. Snart kan de få gå ut i den nybyggda hönsgården. Lossans (Linus syster) är här på besök medan hon är opererad och halt. Jag rider och tävlar så länge jag kan. I helgen som var så var det hopptävling. 90 cm och 1 meter felfria. Det är en duktig liten häst jag har. Nästa tävling blir dressyr Lätt A:1. Vi får se hur det går. Hoppas han kan vara lite mer avspänd. 

 

Varelsen i min mage växer den med. Även om jag inte tycker att det syns så mycket än så kitlas med i magen ibland. Så något händer allt. 

 

Här nedan följer lite bilder på hästdjuren. Och för er som inte sett Mysan 9 dagar gammal:

 

 

Igår var det vår på riktigt. Solen sken på mig och Linus och Tyra, hela dagen, när vi var och tävlade i Älvkarleby.  Så pass att några fräknar vågade titta sig fram på min näsa. Det var riktigt härligt. Det enda jag kunde fått klaga på var att jag inte hade några solglasögon, så jag fick nästan ont i skallen av all sol. Då är det nästan lite för bra väder. 

Linus tävlade Trebbe. 1 m och 1.10. Debut i båda klasserna och för ekipaget. Felfria i bägge. Det var så kul att se dem, om än något nervöst. Filmade bara 1 m för i 1.10 var jag tvungen att hålla i mig i staketet. Larvig som jag är.  

Här är enmetersrundan :)

 

 

Här har det inte hänt mycket den senaste tiden. Kan inte säga detsamma om livet. Och det går hand i hand. Är livet fullproppat hinns inte intranätet med.

 

Hur som helst. I helgen (samt förra). Var jag och Trebbe iväg på tävling. Dressyr. Förra helgen lätt C:1 och lätt B:1 och igår lätt C:1. Nöjd med utdelningen. Igår kom vi tvåa! 74,81 % trots en något spänd Trebbe. Och förra helgen 4a i första klassen och 11a (precis utanför placering) i andra klassen.  

 

Länken där uppe är till filmen från lätt C:1an igår. Filmen är sådär. 

 

Nu ska vi hitta nya tävlingar. 

Idag är det lite vår (lite väl tidigt för att kunna njuta fullt ut) här i Uppsala. Tussilago på backen. Dagens väder hade jag velat haft igår. När det var helg. 

 

Monstret växer på alla ledd och bebben börjar få det trängre. 

 

Nu vill jag ha vår på riktigt.