Det är väldigt omvälvande att gå från att bara vara sin egen till att plötsligt ge liv till något som är helt och hållet beroende av dig, till att börja med. Att gå från först bara vanliga Hanna. Till att växa in till gravida Hanna. Och på mindre än en dag bli mamma Hanna. Det är mycket känslor i kroppen.  En stor omställning i livet. Kanske den största. Jag saknar min mage. Trots att hon nu ligger här, nytankad och snusar på mig. Jag saknar att vara gravid. Jag hade blivit trygg med det. Hon hade allt hon behövde där inne. Hon var trygg. Nu måste jag skydda henne här på utsidan.  Jag kan stundtals känna att jag inte är kapabel att axla den rollen. Att jag inte kan ta hand om henne så som jag skulle vilja. Jag känner mig ännu inte trygg i rollen som mamma. Jag kommer säkerligen växa in i den rollen. Men det är läskigt nu innan jag gjort det. Jag tumlar runt i ett öppet hav av total eufori, skräck, överväldigande lycka och kärlek,  osäkerhet, melankoli, saknad, glädje och värme. 

Jag älskar den här lilla knoppen mer än något annat och kan fortfarande inte riktigt förstå vad som hänt. Vad som händer.