När Lilla M skrattar högljutt i sömnen smälter jag. Det är det vackraste jag hört. Men när samma varelse, som kan få mitt hjärta att sjunga, brister ut i gråt, en gråt det inte känns som jag kan trösta, eftersom jag inte riktigt förstår varför den uppstår, brister mitt hjärta itu. Jag ska ju vara hennes trygga punkt. Och när det inte känns som att jag kan det går jag sönder lite granna.