Idag löshoppade vi Monstret igen. Det går åt rätt håll, men hon är en ganska knepig dam att jobba med på det aveendet att hon är väldigt känslig, och väldigt ivrig och ibland en smula stressad. Du vill ha framåtdriv i din unghäst men samtidigt kan de ju inte springa huvudstupa in i allt. Så kruxen med lilla Monstret, som växer på mig dag för dag, är att få henne att varva ner, att bromsa henne utan att ta ut drivet i henne. Hon är så otroligt vaken och rolig och det ska bli kul att se vad det blir av henne. Jag tror väldigt gott om henne. Hon har, som jag sa från det att jag såg henne första gången, en väldigt fin själ, och det kommer man långt på. 

Löshoppningen idag gick ändå bra. Men hon måste lära sig att varva ner, men dit kommer vi, jag minns en liten fux som för något år sedan också hoppade studs in i kombinationen till oxern och det har jag blivit häst av honom också. 

I morgon ska vi rida ut igen! Spännande :D

 

Här nedan följer en film från idag. Glöm inte att ändra till så bra upplösning du kan. 

 

Jag har just nu välidgt svårt att motivera varför jag skulle vilja köpa och bo i "anknytning" till stockholm eller uppsala. V Ä L D I G T svårt. Jag sätter anknytning inom citationstecken av den anledningen att det inte ens är nära om jag ska har råd. Vi pratar typ minimum 6 mil från uppsala. I anknytning var det ja. Jag kan i princip bo vart som helst så länge det finns en klinik i närheten, för jobb är jag garanterad nästan vart som helst. Men att pendla 12 mil om dagen för att bo "nära" uppsala och hosta upp åtminstone 2 miljoner kronor för ett faktiskt ganska sketet hus motiverar mig inte. inte tillräckligt mycket. Det är klart jag vill vara "nära" min familj. Kommer ändå inte tillräckligt nära. Men vad i helvete, jag måste ju kunna leva också. 

 

Jag blir mest uppgiven. 
Just nu suger det rätt mycket att en viss hovslagare byggt upp en sjuhelvetes kundkrets kring stockholm och inte kan flytta på sina kunder eller ha dem på distans. 
Jag kan inte styra det här. VIlket gör att jag lägger mig ner som ett halvdött byte i hopp om att bli lämnad ifred. Jag ger upp.

 

Här är en extremt kort film på när Linus rider på Monstret. Det är väl 6e gången vi sitter på henne.

Snällt Monster. 

 

Jag känner mig nästan lite maktlös. Mitt liv i skrivande stund känns som att köra en bil utan ratt och bromspedal. Jag sitter stilla i en bil där livet rusar utanför rutorna. Jag kan inte styra. Jag kan inte bromsa. Jag behöver inte gasa. Men kanske gör jag det. Jag sitter stilla. Det är lite så det känns. Det är lite så min maktlöshet yttrar sig i den skepnad vilken jag kallar min kropp. Samtidigt känner jag ingenting. En slags uppgivenhet. Om någon nu undrar. Jag vet inte vad folk vill veta, jag vill bara få det skrivet, kanske för att det för mig känns skönt att läsa. Lite sådär lagom melankoliskt för att jag ska känna något. Något lagom. Livet har sin lagom stillastående skenande gång, där jag en så länge klamrar mig fast. Jag är en liten apunge i livets stora päls, där jag sitter fastklamrad och inte vågar kliva ner på framtidens vindlande grenar. Missförstå mig inte, som jag har det nu är inte direkt som jag vill ha det, men det är fasligt bekvämt. Fast inte alltid. För vem vill vara maktlös i resten av sitt liv?

Det är mycket som jag vill ska ske under en förhållande kort tid. Jag ska ta examen. Jag ska skaffa mig ett jobb. Jag ska skaffa mig ett boende. Många pusselbitar måste passa i varandra vid rätt tidpunkter. Stress. Jag är stressad. Och maktlös. Rastlös. Ivrig. Glad. Rädd. Håglös. Mållös. Inspirerad.

Jag tror på riktigt att jag är i ett avgörande ögonblick. Varje ögonblick är avgörande för hur livet blir. Men kanske detta ögonblick mer avgörande än andra. Fast kanske inte. 

 

Skriva är som terapi för mig, så ta det inte ifrån mig. Jag behöver ingen som förklarar för mig hur det borde vara. Ingen som säger åt mig hur jag ska göra. Ibland kanske. Men inte alltid. För det mesta är det bara skönt att få det sagt. Få det skrivet. Få det ur sig. Jag behöver inte vara självmordsbenägen bara för att jag tänker mörka tankar. Jag behöver inte vara en hopplös pessimist bara för att jag stundtals tappat tron på allt. Övervägande tiden gjort det. Men jag önskar jag kunde säga till er alla som blir betygnda över mitt agerande att inte bli det, för det är inte min mening att ni ska bli det. Och jag behöver ingen medömkan, för min självömkan räcker så den blir över. Flera gånger om. 

 

Jag går vidare. 

 

Ni vet när man suttit och stirrat sig synskadad på ett arbete man suttit med i dagar? När röven blivit sliten med sittsår efter timmar på en hård trästol i köket framför en outtröttad dator? När man suttit och läst samma meing om och om igen utan att förstå innebörden?

Där är jag nu. 

Jag har fastnat i arbetet. Grävt ner mig i vetenskapliga artiklar och engelsk literatur till den grad där jag inte längre vet hur jag ska ta mig ut utan söker mig lite längre ner i tron att det skulle vara slutet på laburinten. Att det står en helikopter med motorerna på och lyfter upp mig. 

Ju mer man finner desto mer inser man hur mycket det är man inte vet och måste prompt ta reda på! 

Jag har så många flikar uppe i min webbläsare att jag tror jag nått maxkapacitet. Jag har omformulerat mina meningar så många gånger att jag inte tror att det finns fler sätt att bygga en mening på. Men jag är inte nöjd. Och jag är långt ifrån klar. 

Nu ska ju inte arbetet skickas till min opponent förrän i januari någon gång. Men jag blir stressad över att ha ett halv, om ens det, färdigt arbete hängande över mig. Jag kan inte sova. Jag kan inte slappna av. Jag kan inte tänka på någonting annat. Jag slutar fungera. 

Under två dagar har vi haft föreläsningar med en kvinna som jobbar inom häst-rehab. Jag nämner inga namn men jag tänker nämna att det kan ha varit en av de större besvikelserna jag stött på under den här utbildningen. 

Jag ber redan i förväg om ursäkt för den svordomskavalkad som kommer möta er. 

 

Kärringen grävde sin egen grav när hon i, och jag överdriver inte ens nu, 50 minuter presenterar sig själv. 50 minuter. Hon placerar sig under denna tiden på en pedistal högt över mänsklighetens genomsnitt. Jag kan i och för sig med mitt bristande sjävlförtroende kanske ha uppfattad detta faktum på ett annat sett än vad någon annan. Hur som helst. Hon poängterade dessutom redan i början om hur lite tid hon fått för att hålla dessa föreläsningar (vilket är ett återkommande faktum här på SLU i Skara sedan budgetnedskärningarna). Det hindrade henne dock inte från att i 50 minuter stå och skryta om sig själv. Hon var inte sen med att hacka ner på mycket av den utbildningen och de symposium hon varit på genom sitt yrkesverksamma liv. Hon var så troligt besviken, eftersom, hon citat: "aldrig fick reda på någonting hon inte redan visste".

Fick vi reda på någonting vi inte redan visste? Nej. Hon satte oss i sandlådan tillsammans med resten av alla människor hon själv såg ner på. Det vill säga alla. Jag tror inte att det där självupptagna arroganta, O Ö D M J U K A prostitutet kunde prata med någon annan än sig själv när allt kom omkring. 

Jag kan ta att hon inte vet vad vi vet och inte vet, men hon hade inte behövt stå där med inställningen av att vi var dumma i huvuet. Jag är jävligt upprörd. Det kanske märks, för jag blir väldigt okonstruktiv i min kritik när jag är upprörd. Jag tror inte att jag varit såhär jävla förbannat efter en enda föreläsning hittils. Inget vidare betyg. 

Det var verkligen of focus. Jag kom inte dit för att i först 50 minuter får en presentation av en botuxstram klimakteriehäxa och hennes fördomar. Jag kom inte heller dit för att få en repittion av vad propriception är i närmare en och en halv timma. Jag vet vad proprioception är. Tack. Jag har gått två och ett halvt år av en treårig utbildning och jag T R O R jag lärt mig just vad proprioception är. Tack. Tackar som frågar. Och inte bara förutsätter att jag inte kan ett skit. Jag säger inte att jag kan allt. Men jag gillar inte få den förutfattade meningen om mig själv att jag i princip fortfarande är ett foster. Repetition är bra. Men någon gång måste man ta ett kliv framåt också för att inte stanna upp. Det skulle vara skönt att i alla fall komma någon gång, från någon förelsäsning och känna sig så fullproppad av ny information att man bara vill lägga sig ner och grina och under nästkommande dagar fundera på vad det egentligen var hon sa. Jag vill vara trött och frustrerad av DEN anledningen. Att jag fått så mycket information att jag behöver smälta det i två tre dagar för att komma tillbaka till jorden. Inte av den anledningen att jag mentalt haft ett slagsmål med föreläsaren där jag ser mig själv slå ner henne från hennes höga hästar. 

Hon kan säkert jätte mycket. Hon har en otrolig kunskap och är säkert en sjuhelvetes fysioterapeut till hästar. Men hon är då fan ingen som ska ställa sig i en föreläsningssal. Punkt. 

Hon var så otroligt otrevlig. Och så längen ingen ställde några frågor eller ifrågasatte något höll hon god min och såg bara sådär ohyggligt smörtrevlig ut som bara sådana kärringar kan göra. Blä. Jag är äcklad.

Det mest ledsamma i sammanhanget att när hon väl kom in på det som började bli lite intressant, det som kanske kunde ge mig en chans att få upp ögonen för häst-rehab och i framtiden försöka utbilda mig i det, så hade hon bara 45 min kvar av föreläsningstiden. Hon hastade igenom det och hoppade över massa med motiveringen "det här kommer ni ändå inte förstå ...". 

En bra sak med att utbildningen flyttar till Uppsala är att kärringen förhoppningsvis inte kommer komma dit och föreläsa. Grattis till er.  

 

Jag skulle kunna glädja mig åt att jag inte är värst. Att det finns människor värre än jag. Men skadeglädje är i långa loppet inte särskilt glädjane och inte särskilt okej heller  I ärlighetens namn är det inte vackert att se upp till sig själv som någon slags biverkning av att man ser ner på någon annan. Jag blir snarare bara bitter i sammanhanget. Rent av en smula aggresiv. Det gör mig inte bättre. Det gör mig mer uppgiven än innan. 

 

Vind, kom in i mitt liv och blås ut den här dammiga gamla vinden. Jag är inte bitter, men den här omgivningen gör mig det. 

What would you do?

- Get up off my feet and stop making tired excuses ...

Igår kväll åkte jag till Grevagården för första gången i mitt liv. Underbar anläggning. I transporten bakom bilen stod Trebbe och på passargerarsidan satt min trogna följeslagare och ponnymorsa Annikki. Kvällen innan gårkvällen låg jag som nu, med datorn i knät och slösurfade på TDB. "Clear round hoppning på Grevagården tisdag 3 december, vi bygger banan klockan 18". Ja, varför inte? Så jag anmälde mig med det där pirret i magen, som väldigt lätt förväxlas med ett illamående, som aldrig tycks lägga sig. 

Under helgen har jag byggt hoppbanorna inne i Globen, och bygger man 150-160 banor så blir man något som jag skulle vilja kalla för hinderblind. Vipps så känns banor på 1.10 som rena rama skämtet.
Men, så kommer jag på mig själv med att tycka att en 90 cm bana är för hög att hoppa och att jag är en jävla mes. Där inne rider 12 åringar omkring på c-ponnys och hoppar banor på 1.10, och jag kan inte ens ta mig runt en bana på 90 cm. På häst. Jag är ett skämt. Men hinderblind hade jag blivit, så jag tänkte surfa på den vågen och dessutom ta steget att faktiskt avansera, så jag anmälde mig till 90 cm och 1 m. Jag hade bestämt mig för att debutera på 1 m med Trebbe. And so I did. 
Med all den äran. Vi åkte hem med två rosetter jag och Trebbe. Han är så otroligt rolig och duktig. Jag måste lära mig det där med avstånd bara. För var och vart annat hinder rider jag antingen för nära eller för långt ifrån. Men som Linus säger, så länge jag inte lämnar honom där så går det ju bra. Men det är ju mycket trevligare att rida om jag kan hjälpa honom att hamna rätt i stället för att hjälpa honom över när jag lagt honom fel. Så hem och träna på galoppbommar till nästa tillfälle dyker upp. 
Jag har beställt en bok på biblioteket om dressyrövningar, men den tycks att försvunnit på posten. Måste kolla upp det där så jag får lite inspiration. 
Nog om det. Nu är klockan snart 23 och jag borde leta upp lite artiklar om rehabilitering. Dagens funktionella anatomilektion tog musten ur mig så att jag hamnade i postföreläsningskoma i ett par timmar. Hade någon stått inne i mitt huvud i skrikit hade de med största sannolikhet hört ett eko. 

En film.