Med liknöjda ögon

 
Ni vet när man suttit och stirrat sig synskadad på ett arbete man suttit med i dagar? När röven blivit sliten med sittsår efter timmar på en hård trästol i köket framför en outtröttad dator? När man suttit och läst samma meing om och om igen utan att förstå innebörden?
Där är jag nu. 
Jag har fastnat i arbetet. Grävt ner mig i vetenskapliga artiklar och engelsk literatur till den grad där jag inte längre vet hur jag ska ta mig ut utan söker mig lite längre ner i tron att det skulle vara slutet på laburinten. Att det står en helikopter med motorerna på och lyfter upp mig. 
Ju mer man finner desto mer inser man hur mycket det är man inte vet och måste prompt ta reda på! 
Jag har så många flikar uppe i min webbläsare att jag tror jag nått maxkapacitet. Jag har omformulerat mina meningar så många gånger att jag inte tror att det finns fler sätt att bygga en mening på. Men jag är inte nöjd. Och jag är långt ifrån klar. 
Nu ska ju inte arbetet skickas till min opponent förrän i januari någon gång. Men jag blir stressad över att ha ett halv, om ens det, färdigt arbete hängande över mig. Jag kan inte sova. Jag kan inte slappna av. Jag kan inte tänka på någonting annat. Jag slutar fungera. 

Men shit!

Var det allt ni kunde komma med?


Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.

Vem är du? (vem är jag, velande charader):
Kryssa här

E-postadress:

URL:

I denna ruta finns det plats för just dina åsikter:

Trackback