Two clear rounds

Igår kväll åkte jag till Grevagården för första gången i mitt liv. Underbar anläggning. I transporten bakom bilen stod Trebbe och på passargerarsidan satt min trogna följeslagare och ponnymorsa Annikki. Kvällen innan gårkvällen låg jag som nu, med datorn i knät och slösurfade på TDB. "Clear round hoppning på Grevagården tisdag 3 december, vi bygger banan klockan 18". Ja, varför inte? Så jag anmälde mig med det där pirret i magen, som väldigt lätt förväxlas med ett illamående, som aldrig tycks lägga sig. 
Under helgen har jag byggt hoppbanorna inne i Globen, och bygger man 150-160 banor så blir man något som jag skulle vilja kalla för hinderblind. Vipps så känns banor på 1.10 som rena rama skämtet.
Men, så kommer jag på mig själv med att tycka att en 90 cm bana är för hög att hoppa och att jag är en jävla mes. Där inne rider 12 åringar omkring på c-ponnys och hoppar banor på 1.10, och jag kan inte ens ta mig runt en bana på 90 cm. På häst. Jag är ett skämt. Men hinderblind hade jag blivit, så jag tänkte surfa på den vågen och dessutom ta steget att faktiskt avansera, så jag anmälde mig till 90 cm och 1 m. Jag hade bestämt mig för att debutera på 1 m med Trebbe. And so I did. 
Med all den äran. Vi åkte hem med två rosetter jag och Trebbe. Han är så otroligt rolig och duktig. Jag måste lära mig det där med avstånd bara. För var och vart annat hinder rider jag antingen för nära eller för långt ifrån. Men som Linus säger, så länge jag inte lämnar honom där så går det ju bra. Men det är ju mycket trevligare att rida om jag kan hjälpa honom att hamna rätt i stället för att hjälpa honom över när jag lagt honom fel. Så hem och träna på galoppbommar till nästa tillfälle dyker upp. 
Jag har beställt en bok på biblioteket om dressyrövningar, men den tycks att försvunnit på posten. Måste kolla upp det där så jag får lite inspiration. 
Nog om det. Nu är klockan snart 23 och jag borde leta upp lite artiklar om rehabilitering. Dagens funktionella anatomilektion tog musten ur mig så att jag hamnade i postföreläsningskoma i ett par timmar. Hade någon stått inne i mitt huvud i skrikit hade de med största sannolikhet hört ett eko. 

En film.


Men shit!

Var det allt ni kunde komma med?


Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.

Vem är du? (vem är jag, velande charader):
Kryssa här

E-postadress:

URL:

I denna ruta finns det plats för just dina åsikter:

Trackback