"Before you, my life was like a moonless night.
Very dark, but there were stars - points of light and reason ... And then you shot across my sky like a meteor. Suddenly everything was on fire; there was brilliancy, there was beauty. 
When you were gone, when the meteor had fallen over the horizon, everything went black. Nothing had changed, but my eyes were blinded by the light. I couldn't see the stars anymore.
And there was no more reason for anything."


Det kunde varit mina ord.
Men nu är det inte det.
Jag är bara rastlös på jobbet.
Ivrig på att få ta bussen till solna, pendeln till märsta och tåget till uppsala.
Vad annars.
  

Det finns få saker som är så förbaskat enerverande som som när människor ska kommentera vad man äter, och vad man har på sig.
Okej, jag kan "stå ut" med att höra det någon enstaka gång, men varenda dag?
Tröttnar aldrig människor?
Jag vet inte om det bara är jag som är överkänslig, eller om det är så att det finns fler som tröttnat på det.
Det är kanske bara för mig att acceptera denna kanske jobbrelaterade situation.
Ute i vardagslivet pratar man om väder och vind, och om vad man gör-nu-för-tiden, i en konversation som egentligen aldrig bör ägt rum, eller där man inte har något bättre att prata om.
Medan på jobbet pratar man om vad man för dagen valt att äta eller ha på sig.
Och kanske är fallet så, att det inte finns någonting annat att prata om i fallet Hanna, och då kan man ju ställa sig fråga; Total tystnad, eller dumma upprepande frågor?

Vet inte vad som är bäst faktiskt.
Det är lite skolan all-over-again.