Ja, här sitter jag, som vanligt.
I ett för tillfället ensligt Vallby.
Ensligt för att Staffan inte är här.
Staffan har rövat bort sig själv till sin bror.
Dom ska springa i morgon, 4,2 mil, Jag är INTE avundsjuk.
Medan grabbarna springer ska jag ligga och bränna fläsket på sydsidan.

Eftersom jag blivit utnämnd till likblek blir det bara att sola spritt språngande.
Inte mig emot, så länge ingen tittar. Typ en av Staffan alla fastrar.

Jo, men annars så.
Här om veckan bjöds det på studenskiva.
Såhär i efterhand så kan jag ju säga: "Det var ett under att jag inte blev utslängd".
Där hade vi bruden som var så dyng att hon inte minns alla dansstegen.
Men jävlar så kul jag hade då.
Jag och Staffan ägde golvplätten om var tillägnad dans.
Avslutningsvis så var det jag, och ingen annan, som drog däcken i farliga Daniels soffa.

Den 12:e juni är det jag som börjar jobba, eller, ja, då är det körutbildning så att man inte råkar bli manglad av Boeing 737. Men så fort jag klarat av det så börjar jag jobba. ÄNTLIGEN.
132 kronor i timman, plus OB och semesterersättning.
Inte mig emot.
Det behöver jag´eftersom det är hundar som börjat lyfta på benet.

Inte ok?

Här är jag och Nannan vettja :D

 (full?)

Fiskarna mår bra, förutom en Guppy som tog självmord (faktiskt) igår.
Jag blev ganska ledsen. Lille vän.
Men nu har jag byggt ett galler så att fler självmordsbenägna fiskar inte ska kunna vidta några förhastade beslut.

Jag saknar min familj.
När kommer ni och äter här?
Hade vi inte utlovat middag?
 
Behöver ni knark har jag, eller?

Så ... till Staffan, jag säger inte lycka till, eller hur jag tror det ska gå, för jag har fått för mig att det är den bästa turen man kan bringa.
Har fått för mig att tystnaden dessutom tycks tala mest för dig ... ibland ...

Lyssna.