Kvällstankar

Sommaren kom för en kort sekund till Månkarbo. Men nu lyser den med sin frånvaro. Gråa moln hopar sig över majhimlen och strålande solsken och 20 grader celsius har bytts ut mot regn och snålblåsande sju grader. Det är maj, det är inte högsommar, så vad mer kan vi förvänta oss? Men vilken energikick lite sol och värme ger, trots att man efter en varm dag i solen känner sig rätt mosig och trött så fyller det på något magiskt vis ändå på batterierna. Klyschigt nog är jag just rätt trött. Klockan är 19.33 och jag skulle utan vidar kunna lägga mig där uppe med bebban och ta kväller. Tryna ner mig i sänghalmen och intvänta morgondagen. Inte i ett svep tyvärr, vilket hade varit skönt. Kan inte längre minnas sist jag sov en hel natt och framtiden är oviss gällande när det faktiskt kommer att ske. Men det stör mig inte jättemycket, inte så mycket alls. För det räcker med ett blänande leende från fröken fräken och man glömmer genast hur trött man är eller hur jobbig en natt kanske har varit. Magiska barn. Barn äg magiska.
 
Innan mandispandis skulle komma ut var jag inte särskilt rädd inför förlossningen, ut skulle hon ju, på ett eller annat sätt. Jag var desto mer uppjagad över min förmåga att ta hand om det lilla kryp som skulle åla sig ur mig. Men det löste ju sig. De har gått bra. Men nu har jag kommit in i en ny fas. Det lilla krypet har blivit så stor att hon inte längre bara nöjer sig med mjölk. Eller, egentligen gör hon nog det, men någongång lär jag ju vilja sluta amma henne och då lär man väl vänja in henne vid annan föda så sakterliga. Och nu känner jag mig plötsligt väldigt rädd och främmande inför denna nya uppgift. Att föda min förstfödda med något annat än den välbalanserade vältempererande näring som kommer från min bröstkorg. Hur, var, när? Nya saker är helt klart skrämmande. Jag blir lite smått panikslagen av tanken på att jag skall göra rätt. Vad ska hon äta? När ska hon äta? Hur mycket ska hon äta. Tänker jag logiskt är det ju inte jättesvårt, men jag har en förmåga att stressa upp mig och just, inte tänka logiskt.
 
Men det löser sig (nog), sa han som sket i vasken.
Vi lär oss det tillsammans hon och jag. Vi, vår lilla familj.
 
Nej, snart blir man tydligen påtvingad ESC. Alla dessa förkortningar. Töntigt.   

Men shit!

Var det allt ni kunde komma med?


Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.

Vem är du? (vem är jag, velande charader):
Kryssa här

E-postadress:

URL:

I denna ruta finns det plats för just dina åsikter:

Trackback