På så många djup och plan. Känns som att livet rinner ner i svalget på mig i ljusets hastighet och kväver sig själv ur mig.
Att inte veta är det värsta jag vet.
Att inte känna sig trygg i något man gör eller några beslut är värdelöst. Otryggt. Mycket är otroligt oroligt just nu. I dubbel bemärkelse.

Just nu vill jag
1. att det kommer gå bra att få hem monstret
2. att examensarbetet blir godkänt
3. att jag får upprättelse

Ungefär så.
I morgon har jag möte med handledaren. Jag är rädd så jag knappt kan andas för vad hon har att säga. Jag har fått en del kommentarer under arbetes gång. Det har inte gjort mig visare. Tyvärr. Känns mest som att jag är ute och cyklar.