Jag har just sett klart på filmen Warrior och sist jag grät så mycket som jag gjorde innan eftertexterna började rulla har jag inte gjort sedan den 18 juli förra året och det var inte tårar av det bra slaget.
Det här var tårar av det bra slaget, tårar som var ett slags kvitto på att det här var den bästa filmen jag sett sedan Inception. Minns inte ens när jag såg den på bio, men det var ett bra tag sedan i alla fall.
Finns egentligen inga ord som kan beskriva filmen, bara känslor. Bra känslor, känslor jag först inte ville konfronteras med, men efter att ha vågat släppa taget och släppa fram dem liksom omfamnade mig. 
Det var länge sedan och jag behövde vetileras, alltid skönt att finna ett medium för det. 

På tal om Warrior, på tal om Tom Hardy, mannens vars namn inte bara i på mina läppar. Det är inte fair play att ta med honom i en film. For fuck's sake, nu sitter var och varannan tjej i sexuell frustration (inklusive mig själv) och tvångsonanerar gråtandes. Okej, nu kanske jag överdrev, men jag förutsätter att alla förstår vad jag menar. Ta mig med en nypa salt helt enkelt.