En bekännelse
Mormor finns inte mer. Mormor är död.
Jag lade på luren.
Vad händer nu?
Alla dör, förr eller senare, men detta är första gången jag möter döden så när trots att jag är så långt bort.
Min mormor var världens bästa mormor, som gjorde världens godaste mat. Som bäddade ner mig under stora täcken med värmepåse. Som påtade i landet och bar in ved. Som gjorde ris à la malta till jul. Som kokade potatis till midsommar. Som var smart och stark.
Men så hände något. Mormor gick från denna starka kvinna till någon som inte längre kunde ta hand om sig själv. Som slutade prata. Mormor försvann.
Jag har ett erkännande, jag klarade inte av att mormor försvann. Jag vägrade se det hända. Mormor låg säkert på hem i två år innan jag var där och hälsade på henne. Jag villa ha kvar bilden av den mormor som gjorde mannagrynsgröt med svartvinbärssaft och polarmackor med jordnötssmör och vitlök. Jag ville inte se henne försvinna. Jag ville ha kvar henne som hon alltid varit.
Det är själviskt att göra så. Det var själviskt att jag blundade för det som hände med mormor.
Och nu är hon död.
Jag var självisk och försökte inte ens ta hand om den sista tiden hon hade här på jorden. I mina själviska ögon var hon redan borta.
Sist jag såg mormor var på julafton. Jag var inte stark nog att hälsa på henne. Jag orkade inte. Jag kunde inte. Jag ville inte. Så jag smet. Som den ynkrygg jag är.
Och nu finns hon inte mer.
Jag kommer sakna mormor. Fortsätta sakna henne.
När beskedet nådde mina öron var jag inte hemma.
Men i samma sekund som jag klev innanför dörren fylldes jag av rädsla, ensamhet. Kände mig panikslagen och ledsen. Min käraste vän ville kalla det sorg.
Är det alltså sorg jag känner? Nu när jag vet att mormor på riktigt inte finns här.
Jag lät tårarna rinna. Jag lät mig beakta den sorg som tagit över mig.
Alla dör. Förr eller senare.
Men det är fortfarande sorgligt.
Mormor somnade in stilla fick jag det berättat för mig.
Vila i frid nu mormor.
Och tack för allt du gav i det liv du levde här med oss.
Förlåt att jag inte gav dig mer. Men jag älskade dig.
Men shit!
Var det allt ni kunde komma med?
Sorg är som en individ, unik. Jag ville inte se min farmor försvinna, jag vägrade åka dit och titta på henne liggandes likgiltig i en sjukhussäng som överlevande sin 6e stroke. Pappa sa att hon mest stirrade rakt fram och att enda gången man fick kontakt var när man tog i henne. Så svarade hon "Ja, jo, jaja" ut i intet. Hon klappade lakanen tredje dagen och sa att nu ville hon åka hem. 4e dagen, på morgonen, var hon borta.
Jag är glad att jag inte åkte dit. Glad i min sorg. Jag är glad att jag minns min farmor som hon var - innan allt det här. När hon lagade mat kl 13, mosade den tills vi fyllt 12 och hur hon "kallade på oss" när klockan var 15 för läsk, kakor och bullar. Den farmor minns jag - och det är jag tacksam för. Farmor somnade in den 20 juni 2006, nyligen fyllda 80 år.
Alltid lika sorgligt när det är dags för någon att försvinna in i evigheten. Tänker på dig. Tänker på er alla som nu måste bearbeta det svåraste i livet. Stor kram.
Kramar från oss, tänker på dig!
Åh.. vad jag känner som du.. jag orkade inte heller se mormor tyna bort och bli någon annan än mormor.. känner mig liten och dum som känner så så du är inte ensam...