En del information som jag samlat på mig genom åren kan det ibland kännas som att jag inte äger. Svindlande höjder till exempel, kanske mer känd som Wuthering heights. Var och varannan människa kan med handen på hjärtat säga att de hört talas om den, boken det vill säga, men sträcker det sig så mycket längre än så? Hört talas om. Jag gillar inte information som jag hört talas om. Den informationen äger jag inte, information jag inte kan använda mig av, eftersom jag inte vet något om den, känner jag mig inte värd. Jag är vetgirig, jag vill veta mer, så att jag kan föra mig i tal, veta vad jag talar om.
Wuthering heights, med reservation för eventuella spoilers om ni sitter i samma sits som jag gjorde här om dagen och bara hade hört talas om detta mästerverk.
Jag led genom hela filmen, fram till det ögonblick Heathcliff avslutar sitt lidande genom att skjuta skallen av sig. Jag antar att det var det som var tanken, att jag skulle lida, jag hoppas det för de lyckades. Jag var tvungen att titta i två etapper för stundtals kändes det som att min bröstkorg skulle spricka. Det gjorde ont i hela mig och illamåendet fick mig att vrida mig av obehag i sängen där jag låg.
Men vilken nattsvart vacker historia, lite väl sent att komma nu och säga det med tanke på att boken skrevs redan 1847, men som sagt tidigare ägde jag inte mer information än att jag hört talas om den. Så nu har jag beställt boken, för jag tror språket kommer vara än mer vackert, än mer nattsvart och ibland kan det vara skönt att förkovra sig i sin känslobank. 

Men jag stannar inte där. Jag letar upp soundtracket, jag som påverkas så av musik, och sitter nu här med ett tryck över bröstet och njuter inlindad i lidande. Inte mitt lidande. Jag kan få lida utan att må dåligt, jag kan släppa det och gå vidare och leva mitt liv utan det, bara ta det när jag vill ha det. För jag tror på sätt och vis ändå att det är viktigt att lida för att kunna uppskatta och förstå hur bra man faktiskt har det.