Ibland är det precis så enkelt som det låter. Precis så enkelt. Egentligen handlar det bara om att tilldelas rätt verktyg. Och vara mottaglig för hjälpen såklart!
Den här våren har jag sparkat mig själv en rejäl bit framåt i rätt riktning och jag ser otroligt ljust på framtiden. Jag är stålt över det arbetet jag lagt på mig själv och dit det har fört mig.
Bra jobbat Hanna!
Den sista läxan jag fick var att tända lamporna. Bokstavligt talat. Se mig i spegeln och vara glad åt det jag ser. Och jag ska nog ta mig dit också ska ni se.

Sluta ljug för er själva där ute. Våga bejaka dina tankar. Skriv ner dem, läs dem, analysera dem, analysera ditt handlande. Om du börjar förstå varför du handlar på ett sätt kan du vara förutseende i nästa situation och inte bli så jävla förvånad. Var inte rädd för att känna. Stäng inte dörren. Var positiv och beröm dig själv när du gjort något riktigt bra. Det är du värd!

Och så tillbaka till verkligheten. Jag tror min kropp ger mig på moppo för den tid som passerat. Jag har, ska vi uttrycka det, inte varit helt rättvis mot min kropp den senaste tiden. Pressat den lite hårt. Så nu spelar den tillbaka med samma mynt. Psykiskt skulle jag kunna springa Stockholm marathon men fysiskt är min kropp tung som tolv dräktiga flodhästar och diverse leder lokaliserade på olika områden har bestämt sig för att strejka. Så jag tar det lite piano med träningen (kan dock inte säga att jag ligger på latsidan). Igår var jag ute och sprang, fick ingen puls att tala om, men kändes som att springa i dy och fötterna sa aj, så jag tog mitt förnuft till fånga och promenerade den sista biten hem på asfalten. Good for me.

Om två veckor är jag hemflyttad till Stockholm igen för sommaren. That, I will enjoy!