"... my pure love has turned to hate when it comes to you".

I början när man går igenom gamla bilder skär det nästan i hjärtat. Som att riva upp en sårskorpa och se det blöda lite till bara för att man inte vill att det ska läka riktigt ännu. Men så går tiden och man börjar nästan glömma. Och så tittar man på det där gamla bilderna igen och plötsligt känner man inte igen det man ser. Som att det aldrig hänt. Och plötsligt vill man kräkas över allt. Vem fan är mannen på bilden? Kände jag verkligen honom? 
Det var en intensiv perdiod. Och jag är glad att den är över, ett tag trodde jag att jag skulle behöva dras med den där skiten i resten av mitt liv. Men Såret läkte och bilderna är som någon påminnelse av suddiga gamla minnen från en kort perdiod i något så mycket längre och bättre - life it self. 

Och nej, fan, det skulle inte varit du.

Så många låtar jag gråtit till, och refererat till dig. Som om det var dig de sjöng om. Det var aldrig det. Det var inte min sorg.

Musikstudier kan vara intressanta. I alla fall om man lyssnar på musik som jag lyssnar på musik. Jag har funnit någon som verkar lyssna på musik som jag gör det. Och det är intressant, för man kan se i vilket känslomässigt stadium den människan befinner sig i. Och jag känner igen mig i den personens låtval. Den personens känslomässiga situation och vill nästan skratta. Skratta för att jag inte längre är där. Men det är inte utan att bli lite ledsen själv som jag hör de där låtarna, för jag skulle vilja hjälpa personen ifråga. Men vad jag lärt mig av allt det här är att den enda som kan göra något åt det är just du. Och ingen annan, det spelar ingen roll hur många goda råd du får, för i slutändan är det du som måste komma på allt alldeles, alldeles själv. Tyvärr. Men ack så skönt det är när polletten trillar ner.

Så en sista låt.