HEJ OCH VÄLKOMMEN TILL SAMTRANS DU PRATAR MED HANNA.
Det ÄR enerverande att läsa en text i V E R S A L E R. För det indikerar att någon liksom skriker. Föreställ dig nu att någon faktiskt talar med versaler. Alltså, S K R I K-P R A T A R. Enerverande är en mild beskrivning av det beteendet. Att skrikprata alltså. Speciellt om du sitter bredvid denna personen och försöker höra vad människan i luren har att säga. J A G  B L I R  G A L E N. Vi nämner inga namn. Alltså inte nog med denna gapiga, fruktansväda stämma, utan jag skall dessutom behöva stå ut med hennes fula anlete (tjej i tjugotvåårsåldern som ser ut som en rök-alkiskärring som passerat fyrtiostrecket), i åtta timmar. Tangentmördare också. Hamrar på tangentborden så man tror det ska braka genom bordet vilken sekund som helst. Hur står hon ut med sig själv? Hur står jag ut? Jag står inte ut, så jag beklagar mig över mina i-landsproblem här. Det är inte bara jag som upprör mig över denna fasansfulla homo sapiens. Hela jobbet hyser agg. Hon måste ju märka något kan man tycka. Jag skulle inte gå till jobbet om alla där hade något emot mig. Tänk om de har det och JAG inte märker något. Hur märker man sådant? Falska leenden. Ord bakom ryggen. Nej fy. Jag gillar inte situationer som dessa. När man tvingas umgås med människor som inte bara går dig på nerverna utan stampar omkring med spikskor och stilettklackar på dem. 
Alltså listan kan göras lång. Hon har tex skrytit om att Soc betalar hennes busskort. Om jag gick på socialbidrag är det ingenting jag skulle skryta om. Nu ska jag sluta gnälla. För snart är det lunch och då ska jag och mina kära vän Marika luncha chinafood. Och i morgon är det löning. Det kommer sitta mycket fint.