Jag blir så besviken på mig själv. Karolinska har varit flitiga med att skicka ut sms och kallelser via post om att det är stort behov av mitt blod. Så i morse när jag kom till jobbet stod här en blodbusstrailer. Så jag tänkte att jag kunde gå ner på lunchen och låte dem åderlåta mig.
Sagt och gjort. Tog tio trappor ner och skrev in mig. De sticker in nålen och rätt som det var var jag i ett annat land. Tyckte det var konstigt att jag var där när jag alldeles nyss satt i en rödklädd läderbrits. Och visst var det konstigt för jag vaknade strax där på av att en sjuksyrra klappade min arm.
Jag hade svimmat. Och jag skäms.
Jo, jag kanske har haft en ihållande förkylning, inte hunnit sova som jag ska, jobbat lite för mycket . . . Listan kan göras lång. Så det var väl inte så konstigt. Men jag blir så besviken eftersom det gått så bra och jag som fick en lite pin för att det var femte gången och allt.
De hann inte tappa så mycket så jag får komma tillbaka och lämna om två veckor igen. Då ska jag fanimej inte svimma. I alla fall jag känner mig lite funny efter att jag svimmat. Men nu har jag ätit lite socker så jag är snart tillbaka på spåret igen ska ni se.

När jag slutar får jag sällskap av ingen mindre än Rosie. Hon ska med mig hem och då ska vi klappa kalvar och ta oss till ridhuset där vi ska löshoppas Sessan. Ska försöka få med mig kameran så vi kan filma lite.

"Gå fort och le hela tiden så ser ingen att du är ful"  - stod på väggen i blodtrailern.