Kanske ligger det en tillstymmelse av sanning i det.

Men jag kan inte låta bli att undra: - "kommer jag någonsin sluta hoppas, kommer jag undra livet ut?"

Låt mig svara på de där två frågorna själv, innan någon annan smart ass ännu en gång

skall läxa upp mig: - "ja och nej".

Nuet kan kännas overkligt oändligt. Men när du tittar tillbaka så hände allt under millidelen av en sekund.

Och lägger man det i perspektiv blir livet väldigt kort om man ska låta skuggan av det förflutna

lägga ett mörker över ditt nu.

Det som hände då, skapade mitt nu, det som händer nu, skapar min framtid. Och jag vill inte att min framtid blir som min dåtid. Är jag glad nu, blir jag glad sen. Vi är ju bara ledsna för att kunna veta att vi är glada.

Det är underligt. Det är det. Men det gör det inte mindre verkligt.