En historia.

Åh! Denna himmelska känsla att få komma hem till en vattenklosett som inte är den värsta jag sett.

Så är jag hemma från nersölade Bajamajor, ölburkar, cigarettfimpar, lätt fuktiga kläder, ömma trampdynor, värkande ryggar men kanske framförallt en sjuhelvetes festival. Det var med en besynnerlig känsla jag gick bredvid Frida bort från en sjungades Håkan Hellström som hade fått den äran att vara tvåtusenelvas Peace&Love sista andetag. Upprymd, med en blandning av melakoli och total tillfredställelse. Min första festival avklarad, och jag längtar nästan redan till nästa, även om det var obeskrivligt skönt att få komma hem och duscha i en dusch som inte såg ut som att det gått genom ett andra världskrig.

Den kvällen Deadmau5 skulle spela var jag så klart kommenderad till arbete. Hade varit hekt okej om jag fått jobba vid den scenen där den döda musen skulle spela, men i stället var jag förpassad till Pheonix - dvs den absolut sketnaste scenen på området - där det hölls föreläsningar som fick även den mest entusiastiska att somna och spelningar med band inte ens P3-labb hört talas om. Men eftersom jag inte tagit någon matrast på hela dagen och haft mitt finaste leende påklistrat - det kan även hända att jag hotat min chef med saker som att jag skulle ta livet av mig om jag inte fick se Deadmau5 - så fick jag 30 min fri tid att gå och lyssna på lite riktig Electro House. Jag och en Yonas som jobbade på samma scen som jag sprang så fort vi bara kunde ner och medan vi klämde oss fram mellan svettiga kroppar drog Musen igång föreställningen. Det var en nästan erotisk känsla att se honom där uppe på scenen i en rubikskubliknande pedestal med en gigantisk diskoboll med musöron över huvudet. Jag försvann in i musiken, slungades mellan andra dansande människokroppar. Ljusshowen på scenen gjorde ju inte direkt framträdandet sämre. Trettio minuter gick förfärligt fort och när jag som bäst värmt upp i min alldeles för varma onepiece var det bara att springa tillbaka upp till scenen för att sätta sig och vakta någon dörr till tonerna av något inte allt för bra typ dödsmetallband. Jag var hög på dansendorfiner där jag satt och log på min stol i alla fall.

Efter två avslutade arbetspass var jag fri att titta på vad jag ville, när jag ville. På fredagen jobbade Frida så jag gled runt på spelningar och såg till att stå längst fram på varenda en. Timbuktu, Movits, Teddybears och Maskinen. Movits var en riktigt positiv överraskning. Sådant jädra röj! Ordlös. Teddybears var väldigt - vad ska vi kalla det - underhållande? Jag stod mest och skrattade. Faktiskt. Tre kostymklädda män med björnhuvudshinkar på huvudet kommer in och för ett jävla liv på scenen. Dansar obscent, sjunger förfärligt illa och ger publiken en föreställning som i alla fall jag sent kommer glömma. Bästa är när han sångaren - Knut Patrik Arve - klär av sig allt mer och till slut hänger hela ölkaggen ut till publikens förfäran, eller kanske förtjusning? Underhållande hur som. Timbuktu var bra, men lite för bra så att det nästan blev tråkigt? Lite för professionell och snäll?

Nu ska jag försöka beskriva min kanske mest galna festivalupplevelse.

Efter - jag tror det var Teddybears - gav jag mig ner till Eldorado där Maskinen skulle spela. När jag kom ungefär en timma innan spelningen var det inte så jätte mycket folk där. Jag hamnade en knapp meter från staketet och satte mig ner för att vänta så som de andra gjort. Tio minuter går och då börjar något egendomligt. Från ingenstans kommer jätte mycket folk och alla reser sig hastigt upp och människor bakom mig börjar pressa upp mot staketet framför scenen. Femtio minuter kvar till spelning. Ytterligare tio minuter går. Fler svettiga kroppar ansluter sig till det inferno som börjar ta form. Det pressas på något helt sjukt och fulla unga killar vrålar och står i. När det är tjugo minuter kvar till spelningen skall börja börjar de lyfta över halvt ihjälklämda tjejer över staketet och för bort dem utanför området. Människorhavet börjar slå från sida till sida och likt en tsunami slår bort hus och vägar slår människohavsvågor nästan omkull mig med andra. Armar försöker frebilt greppa efter något stadigt för att slippa trilla ner bland fötter och bli söndertrampad under hundatals fulla ungdomar.
Framför mig står en ung tjej, hon tittar på mig och säger: "Det är tur att jag har druckit så jag pallar med det här". Av någon anledning skrattar jag men tänker: "Det är tur att jag INTE druckit så att jag pallar med det här". Tio minuter in i konserten hör jag två tjejer bakom mig skrika i panik. Det sitter fast och slås handlöst runt mellan halvnakna fulla killar. Den tjejen som pratade med mig innan spelningen drog igång stirrar på mig med söndergråtna panikslagna ögon. Jag lyckas få tag i henne och får några killar att hjälpa mig lyfta upp henne över alla galna människor. Väl uppe får Safetyfunktionärerna tag i henne och för henne i säkerhet. vet inte hur många människor de fick lyfta över under den där spelningen.
Jag kan inte säga att det var för musiken jag stannade, utan mer för den surrealistiska upplevelsen att inte har någon som helst koll på din egen kropp. Studsade publikhavet studsade du. Jag for runt på en yta på 7x7 meter helt utan att bestämma över det själv. Tittade bakom mig och ser hur killar pressar. Armarna gick inte att röra och det var kanske bäst, för om en arm lämnade sidan av kroppen var någon snabb med att ta tag i den och det kändes som att brytrisken blev lite för stor för att det skulle kännas bekvämt.
Det blev till ett mission impossible att hålla mig kvar under hela spelningen.
Ett par låtar in i spelningen säger en av artisterna: "Jag har två nyheter, en god; det är publikrekord på scenen, en dålig; om ni inte tar det lite lugnt kommer någon att dö här framme.".
Betryggande.

Igår - min födelsedag - bjöd på Säkert, Miss li, Rebecca och Fiona och Those Dancing days.
Jag säger bara en sak: MISS LI. Hon är så otroligt grym live. Hon spela så jag grät av lycka. Jag stod och studsade som en gummiboll längst fram. Those Dancing days var en positivt överraskad också. Kvällen avslutades med att jag och Frida bokstavligt talat dansade skiten ur oss till R&F. Svetten rann och till slut kom jag in i ett stadie där jag liksom inte kunde sluta dansa. När vi inte längre kunde stå på våra ben krälade vi oss ut för att se Håkan sjunga någon låt innan vi nöjda gick tillbaka till våra tält där vi dog på våra uppblåsbara madrasser.

Intressant är hur människor blir när de kommer bort på tillställningar som tex festivaler. De verkar släppa allt vad uppfostran och hyffs heter. Skiter, pissar, spyr, skräpar ner, ÖVERALLT.
Jag kan inte ens gå in på hur förjävligt tex den vanliga Campingen såg ut. Våldtäkter och slagsmål verkar också mer ok än vanligt eftersom det skedde över sex våldtäkter under festivalen. NAJS. Peace&love var det.

Men, jag hade i alla fall en riktigt trevlig upplevelse. Vi behöver inte gå in på hur funktionärsduscharna såg ut efter två dagar. Jag besparar er det.

Nu är jag äntligen hemma och snart skall jag bort till min kära syster där det skall firas att jag blivit ett år äldre.
Och ja just!
Jag ska bli faster (igen) i slutet av September. Staffan ska bli pappa.

Haregottslickepott.

Men shit!

Var det allt ni kunde komma med?

Annika hade följande att tillägga:

Har fortfarande min festival oskuld kvar, dessvärre tror jag nog att den så oxå kommer att förbli. Tycker det lät som en rätt härlig upplevelse iaf, trots skit, piss, kräk m m..

Anne hade följande att tillägga:

Låter som du hade en både härlig och lyckad festival, trots jobb!

Lite läskigt dock med överbelastningen i publiken.....kramisar!

2011-07-04 @ 05:05:29

Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.

Vem är du? (vem är jag, velande charader):
Kryssa här

E-postadress:

URL:

I denna ruta finns det plats för just dina åsikter:

Trackback