Grand finale

Nu, mina damer och herrar, är det dags för mig att berätta en historia om den största jubelidioten jag känner - Jag.
Det är dags att en gång för alla skriva klart just det här kapitlet i dramat Mitt liv. Ocensurerat.

Året var 2009 och jag bodde i Almunge. Mitt ute i ingenstans på en gård, där jag bott i två år tillsammans med en människa jag då älskade. Vi kan kalla honom Mr S. Det hade väl inte varit en dans på rosor den senaste tiden och när vi låg i soffan inne i vardagsrummet den där eftermiddagen i juni och Mr S bad mig flytta, kom det inte direkt som någon överraskning. Vi löste det relativt smärtfritt och jag var ute dagen efter midsommar, en dryg vecka senare. Mr S bar ut mina sista saker med tårar i ögonen. Även jag var ledsen, men hade till viss del svårt att förstå hans sorg när det var hans som bad mig flytta. Vi körde den överlastade bilen till Lovö - tillbaka till mor och far - och ställde iordning allt i mitt rum. Jag minns inte längre några känslor ifrån det ögonblicket mer än att det kändes tomt och konstigt att vara tillbaka på ruta ett på något vis.
Efter någon dag på Lovö åkte Mr S hem till sig igen. Och efter det hördes vi knappt av. Inga telefonsamtal. Knappt ett sms. Vilket var, konstigt. Dagarna gick, och min födelsedag närmade sig. Jag önskade mig en enda sak till min födelsedag, att få åka till Almunge och träffa Mr S. And so I did. Det var på tåget upp till Uppsala jag fick smset från min väninna N: "Du tror inte att han bad dig flytta för att han enklare skulle kunna göra slut?". Det satte igång hjulen i mitt huvud. Kunde det vara så? Var det så? Jag ville inte tro att det var så, men när jag kom tillbaka till Almunge och träffade Mr S igen, för första gången sedan flytten, så var ingenting sig likt. Han var inte kvar.
På min födelsedag började vi dagen med ett läkarbesök och efter läkarbesöket drog vi ut några stolsdynor i solen. Vi satt där på dynorna i gräset och pratade. Och Mr S var bara tvär och ointresserad, över allt, om allt, så jag sa det rätt ut: "Du är ju inte intresserad av att göra något med mig, vill du ens vara tillsammans med mig?". Mr S sa då: "Nej, kanske inte.". Jag ställde mig upp, tog min dyna och gick in. Det var alltså över. Vi var alltså inte tillsammans längre. Mr S stannade mig i trappen och sa att han hatade att göra såhär mot mig. Göra vad? Herregud, vi grät, och vi grät. Och det var väl dumt att lyssna på de ord Mr S sa då. Om hur han om han någon gång skulle gifta sig så skulle det vara med mig, och om han någon gång skaffade barn så skulle det vara med mig. Och om hur vi skulle bo i en stuga intill en sjö. Han och jag och barnen. De var tröstande då, men nu i efterhand är de just de orden som gjort deta hela till en så fruktansvärt smärtsam och utdragen process. Han önskade att han träffat mig vid någon annan tidpunkt i livet. Tack.

Jag packade ihop mina grejer och efter någon timma kom min väninna N och hämtade mig. Det var slut. Jag kunde inte förstå vad som hänt. Det här skulle ju vara min födelsedagspresent. Att få träffa Mr S. I stället blev det ett splittrat förhållande och en jävla massa tårar. Det finns några saker jag ångrar extra mycket med hela det här kapitlet i mitt liv. Till exempel det sms jag kom att skicka i bilen på vägen hem: "Är det verkligen slut, eller ser du det mer som en paus?". Varför lät jag det inte bara vara? Varför lät jag det inte bara vara slut? Det är enkelt att vara efterklok. Han såg det mer som en paus. Fan.

När jag kom hem, var det något annat i kroppen som bubblade än den klump som slutet hade åsamkat.
Något med allt det här stod inte rätt till. Vad hade hänt sedan han grät över att jag skulle flytta där ifrån och sa att han älskade mig och kramade mig hej då på Lovö och allt var frid och fröjd till att han var helt likgiltig inför vårt förhållande och ville göra slut? Det hade inte gått mer än två veckor. vad hade hänt?
Hjulen i skallen började åter snurra.
Då gjorde jag någonting som jag till viss del skäms över. Jag loggade in på Mr S dagbok, men tyckte till viss del att det var legitimt, i alla fall då, efterom han vid något tillfälle läst min dagbok utan min tillåtelse.
Vad jag fann där sved om inte mer än att vi gjort slut. Pusselbitarna föll på plats.

Mr S hade varit intim med barndomsvännen S kort efter det att jag flyttat där ifrån. Inte så intim som man skulle kunna vara men för intim för att det skulle vara okej när man fortfarande var tillsammans med någon annan. Jag ringde genast upp Mr S. Ni kan ju redan nu börja räkna alla de otaliga gånger jag givit det ännu en chans. Det vill säga börja räkna min dumhet. Vi pratade, han var med all rätt arg och kände sig sviken över att jag läst hans egna personliga tankar. Men jag var om inte ännu argare över det faktum att detta inträffat och att han inte haft mage att berätta hur det egentligen låg till. Vi pratade, säkert över två timmar. Och någonstans på vägen lugnade jag ner mig och vi bestämde oss för att fortsätta träffas. Men det var fortfarande slut. Han menade på att det inte hade betydigt någonting. Något jag skulle få komma att höra många gånger under resan. Att det inte betydigt något. Vad menar man med det uttalandet egentligen?

Nåväl. Tiden gick. Och vårt förhållande var nästan bättre än innan vi gjorde slut. Vi träffades, gjorde saker ihop. Vanliga saker, roliga saker, och så klart sådant som par gör. Inte vänner. Par. Ja ni vet. Jag vet att det skulle vara ocensurerat, men någon måtta får det vara.
Vi gick på konserter. Vi gjorde till och med den där årliga hotellnatten. Jo, vi for till Jönköping och kalasade med Frida en hel natt, för att sedan spendera natten på hotell. Det var vår "grej". På årsdagen festade vi och tog in på hotell, eftersom det var så vi hade blivit ihop, efter en vild hotellnatt. Och det gjorde vi, trots att det var slut.

Mycket kom att bli på Mr S villkor. Jag ville umgås mycket, eftersom jag fortfarande var kär i honom, och eftersom jag fortfarande trodde vi skulle bli tillsammans och älskade honom. Men det var han som höll i tömmarna när vi skulle träffas.

Så en novemberdag så skulle det som föreföll sig ganska trevligt ta en skarp vändning. Jag har dock inte varit helt ärlig, vilket utlovades. Allt var inte en dans på röda rosor den där tiden. Jag blev rätt psykad av hela den osäkra situationen. Det uttryckte sig i grälliknande tillstånd och hjärndöda psykbryt på fyllan. När jag drack slapp allt det jag tryckt undan och försökt bygga upp en fasad inför ut. Detta är såklart något jag skäms över. Jag minns speciellt den där bröllopskvällen. Om jag var svartsjuk tidigare så var det inget i jämförelse vad jag blev efter det att vi gjort slut. Jag såg allt och alla som konkurrenter. Den kvällen tyckte jag att Mr S hade lite väl mycket ögon på en annan barndomsvän, P. Så med för mycket alkohol i blodet skar det sig i min skalle och jag försökte fly i den svinkalla natten som piskades av ett isande regn. Mr S sökte dock upp mig, och räddade mig från att frysa ihjäl. Så mycket dumt jag gjort. Suck.

Åter till den där novemberdagen. Jag var bjuden på Globen Horse show av min väninna N och hade sett fram emot hela evenemanget eftersom det gått ett par år sedan jag var där sist. Grejen var den att det så klart krockade med en konsert med Miike snow som Mr S och hans bror skulle gå på. Det hade bokats hotell i Stockholm och jag blev som kluven mellan två saker jag ville göra. Jag gick så klart på Globen horse show och hade en riktigt trevlig dag. Jag och Mr S hade lite heta sms under dagen men när kvällen kom upphörde dem. Natten passerade. Inga svar på mina sms. Morgonen kom. Inga svar. Halva dagen gick. Då pep det till i mobilen och något halvlamt svar om att det varit en kul kväll kom. Sen inget mer. En klump i magen började växa. Någonting stod inte riktigt rätt till. Någonting var fel. Någonting hade hänt. Hela min kropp skrek och resterande av dagen var jag förskjunken i mörka tankar. Jag till och med grät. Känslorna var blandade med förvirring eftersom jag inte kunde förstå vad det var som hände. Det var söndag. Måndag kom. Inget från Mr s. Tisdag kom, jag minns inte om det var på tisdag, onsdag eller torsdag som Mr S ringde när jag satt i min budbil på jobbet. Han lät, distanserad. Men ville träffas någon dag. Det gladde mig, men hans distans gjorde mig orolig.
Fredagen kom och jag fick en körning till Uppsala och tänkte att det var perfekt eftersom jag då skulle kunna hämta Mr S som sagt att han ville träffas. Mr S var dock upptagen sa han. Han skulle träffa en "vän". En vän? En vän han inte ens kunde nämna vid namn. Han var mycket hemlighetsfull. Så jag frågade vem vännen var och han svarade att det var vännen S som han träffat på konserten.
Då trillade polletten ner. Det var därför han hade varit så distanserad. Det var därför han hade slutat skicka sms den där lödagen. Han hade träffat någon annan. Han hade gått vidare. Och jag stod ensam kvar. Jag hade känt det på mig på söndagen. Känt det i hela kroppen. Och nu fick jag det bekräftat.
Jag försökte förklara för Mr S att det varit trevligt att ha lärt känna honom men att det nog var bäst att vi gick skilda vägar här eftersom jag fortfarande var kär i honom och han hade gått vidare och att det var för jobbigt för mig att stå och se på medan han förlustade sig med andra kvinnor. Men Mr S sa att han inte stod ut med tanken att inte ha mig i sitt liv och att han gjorde vad som helst för att få ha kvar mig.
Jag var förkrossad. Vad betydde det här egentligen? Jag kom hem från jobbet, men åkte i samma sekund till Almunge för att prata med Mr S.
Väl där möttes jag av tystnad. Mr S låg i sin säng. Efter ett tag började vi utbyta ord. Jag minns inte exakt vad vi sa. Men vi grät. Och jag försökte förklara vad jag kände och tänkte, även om Mr S försökte hålla den nya vännen S utanför konversationen. Det var som att det aldrig hänt. Vi hamnade i säng. Varpå Mr S tittade i mina ögon och sa att han älskar mig. Jag fick min bekräftelse, och då, dum som jag var, var allt som bortblåst. Han älskade mig. Mig. Inte henne. Mig. Någon timma gick och jag gav mig tillbaka till Stockholm samma natt. Vi hade inte fått något sagt egentligen. Situationen var oförändrar. Men vi pratade om att vi skulle ses på söndagen.

Jag kom hem och vred mig sömnlöst den natten. På morgonen ringde jag. Jag var tvungen att få veta. Hade de legat med varandra? Mr S försökte in i det sista att inte svara på frågan. Han tyckte inte att det var min ensak och han tyckte inte heller att jag skulle kunna hantera svaret. Men tillslut kom det ut. Han hade legat med vännen S, samt någon annan. Det betydde så klart ingenting. Nej just det. Det var bara ett ligg. Inga känslor, bara ligga. Skönt. Va skönt, då kändes allt så mycket bättre, eller?
Vi avslutade samtalet med bestämde oss för att träffas på söndagen i alla fall.

Den natten fann jag ingen ro till sömn. Så med laptopen i knät började jag slösurfa. Facebook som jag fortfarande hade då blev stället att hänga på. Jag ögnade igenom statusuppdateringar och det var i synnerhet en uppdatering som jag fastnade för. Det var Mr S barndomsvän P (som jag tyckt att han spanat in lite väl mycket på bröllopet) som hade skrivit något om hur förjävliga män var. Konstigt att jag stannade vid den. Jag kommenterade hennes status och snart var chatten igång. Vi började öppna upp oss för varandra trots att vi knappt kände den andre. Vi bytte snart mailadress och på msn fortsatte konversationen. Vi pratade och vi pratade och det kom snart fram att P just avslutat ett förhållande, hon också, även om hennes var lite mer färskt. Jag förklarade min situation och snart bad P mig om sitt nummer. Hon sa att hon gärna ville ses någon dag. Men så plötsligt frågade hon om hon kunde ringa. Hon ringde. Hon grät. Jag hörde knappt vad hon sa och hon hasplade ur sig att det var hon som legat med Mr S. Det här började bli förfärligt invecklat.
Hon sa att hon suttit inne på msn ensam och ledsen i onsdags och snackat med Mr S. Hon var arg och ledsen på pojkvännen och ville inte sova ensam hade hon sagt. Mr S erbjöd sig komma över and so he did. P's ex hade tydligen inte varit så förtjust i Mr S, så P tyckte att det var en god hämdaktion att ligga med exets hatobejkt. Det var i alla fall det hon sa till mig. Hon hade mått dåligt över det hon gjort och duschat länge och väl efter samlaget. De hade alltså legat med varandra. De också. Det sved i hjärtat att höra det hon hade att berätta, men jag var på sätt och vis även tacksam över det faktum att någon varit god nog att berika mig med sanningen. Nu visste jag, nu slapp jag försöka grubbla mig galen på hur det egentligen stod still. Vi pratade till klockan åtta på morgonen. Om hon ändå hade vetat hur det var mellan mig och Mr S sa hon att hon aldrig agerat som hon gjorde. Sa hon. Jag sov nog inte mer än en timma efter det.

Minnen river upp.

Söndagen kom, och jag och Mr S hade bestämt oss för att träffas på julmarknaden. Jag gick genom allén. Snön yrde aggressitv omkring mig. Jag hade inte fått något svar på när vi skulle träffas. Bara att vi skulle göra det. Det var en mysig stämning på julmarkanden som det alltid är, även om jag inte kunde njuta av den. Jag satte mig i slottskapellet för att invänta den kör som var på ingång samt att värma mig lite. Kören kom och deras ljuva toner gick rakt in i mitt hjärta. Det var så vackert att jag grät.  Men det var nog inte bara därför jag grät. Även om jag kände mig otroligt samlad efter allt som hade hänt. Klockan började närma sig tre och då fick jag svar från Mr S att han var på väg inne från stan. Jag ställde mig ute vid en brasa och inväntade honom. Jag såg honom kliva av bussen och visste inte längre vad jag skulle säga. Skulle jag låtsas som ingenting? Skulle jag ifrågasätta honom? Vad skulle jag göra?

Vi började gå genom parken. Pratade om vad han hade gjort och när det blev tyst hör jag mig själv säga: "P ringde igår". Mr S tittar på mig med ett påklistrat lugn i ansiktet och ett nervöst ryckande i mungiporna: "Vad ville hon då?". "Det vet du nog .. " blev min replik på det. Han skrattade nervöst. Varpå jag sa att det där var den värsta situationen jag någonsin varit i. Vi pratade lite kort om det. Gick vidare, försökte prata om något annat. Vi gick en bit till, och jag stannade Mr S: "Jag säger inte det här som något ultimatum, men du måste bestämma dig hur du vill ha det, för jag går sönder av att vara en del av det här, av att veta att du håller på med andra. Jag kan inte vara din vän när jag är kär i dig, det måste du förstå. Och S, vet hon om var du håller på med?".
Jag var alltså beredd att ge det hela en chans till.

Han satt att han ville vara med mig. Att han skulle prata med de andra tjejerna och säga hur det låg till.
Jag tror aldrig att han gjorde det. Men jag kan inte säkert veta. Vi gick hem till mig. Tittade på South Park och låg med varandra.

Sammanfattningsvis. Mr S träffar S på lördagen, de ligger med varandra. Mr S åker till P för att trösta henne på Söndagen, de ligger med varandra. Jag åker till Mr S på fredagen, vi ligger med varandra. Mr S åker till S på lördagen, de ligger med varandra. Mr S kommer till mig på söndagen. Vi ligger. Jag säger bara en sak: Fräscht!

En månad går. En rätt lugn månad. Det blir nyår, och det är dags för nyårsfest. En maskerad som Mr S anordnat.
Jag hade lagt ner tid, energi och pengar på min outfit. Jag skulle vara ingen mindre än Ace ventura och hade verkligen sett fram emot festen. Festen började bra. Vi drack lite och allt är frid och fröjd till det att en kille tar fram lite starkare grejer. Tror det var marijuana. Det var inte bara jag som var dum nog att ta ett bloss, och ja, jag tog bara ett bloss, från den där pipan. Jag blev helt utslagen. Att jag ens skriver det här, men det skulle ju vara ocensurerat. Kräktes och levde rövare. Jag har ett vagt minne av att jag låg uppe i något av rummen på övervåningen och grälade med Mr S om något. Sedan är det svart. Jag vet inte hur länge jag låg där, när någon kommer in och frågade vart Mr S tagit vägen. Jag började leta i huset och efter inte en allt för lång tid inser jag att han måste vara inne i det rum som det inte går att ta sig in till eftersom alla handtag var borttagna på dörrarna. Eftersom jag varit med och tagit bort dem visste jag även vart de fanns någonstans. Så jag ragglade runt i huset och fann ett handtag och satte det i dörren. Någon höll emot och någon utanför rummet bad mig att inte gå in. Jag lyckades med en kraftansträngning få upp dörren och det som mötte mig var Mr S ansikte. Han stod på knä framför en soffa, med armarna fulla av ett par kvinnoben. I full färd med att sätta på ägaren till benen - en tjej på festen. De var inte ensamna där inne. Jag hade klivit in i någon form att sexorgie. Jag tittade in i Mr S ögon, släppte handtaget, gick upp på övervåningen, tog av mig mina maskeradkostym, tog på mig mina vanliga kläder, gick upp till det andra huset, tog min väska och sa till Mr S mamma att det varit trevligt att lära känna henne. Sedan gick jag.
Ut i den svinkalla nyårsnatten. Stjärnorna lyste klart och snön låg vit och vacker.

Jag gick och gick ..
Klockan slog tolv. Den mörka natten lystet snart upp av färgsprakande fyrverkerier. Jag stannade upp. Stod där och begrundade det som hände. Vart jag var? Jag fortsatte att gå. Jag hade gott närmare 8 km när jag hör någon komma springade bakom mig. Det var Mr S. Han kom springades upp bredvid mig med ena armen utsträckt. Han höll min mobil. Jag hade när jag hunnit gå någon kilometer kommit på att jag förlagt den i huset men att det inte var vart att vända om för eftersom den var helt ny och det varken fanns bilder eller nummer att förlora. Han höll den framför mig, jag fortsatte gå. Jag ville inte se honom. Varför kunde han inte bara låta mig gå? Tillslut grep han tag i mig. Jag bad honom släppa mig. Jag skrek åt honom att släppa mig. Att han skulle lämna mig i fred. Att låta mig gå hem. Han stannade mig, satte sig på knä framför mig i snön. Alla minnen är inte så skarpa. En del kan vara fabrikerade. Men jag vet att jag slagit Mr S en gång hårt i ansiktet. Jag vet inte om det var nu. Jag tror att jag slog honom hårt över ansiktet och bad honom dra åt helvete.
Vi skrek. Jag grät. Jag tror han grät. Han bönade och bad om att jag skulle ta honom tillbaka. Där stog han på knä i sin löjliga maskeraddräkt, påtänd av jag vet inte vad, och bad mig ta tillbaka honom efter all den jävla skiten som just inträffat. Efter de år som gått. Jag blev desperat, jag drog upp sådant från förr, aborten, de andra tjejerna, allt. Jag ville bara att han skulle gå. Men av någon outgrundlig anledning fick han mig att stanna. Jag minns inte hur det kom sig. Och detta är ännu en grej jag ångrar, att jag inte bara gick ifrån honom, på riktigt. Varför valde jag att följa honom tillbaka? Jag kan ju inte på allvar trott och hoppats att det fortfarande skulle kunna bli bra. Jag minns att han sa att han skulle vara min pojkvän igen. Oj oj. Vad gjorde jag inte för kärleken? Nu i efterhand upplevde jag nog det som Katarina upplever i filmen Till det som är vackert. Totalt förblindad. Han ville bli min pojkvän igen och jag behövde bara höra orden så var jag nere på knä vid hans sida i stället.

Vi vände oss och gick tillbaka. Jag minns inte orden vi utväxlade. När vi nästan hunnit tillbaka mötte Mr S mamma oss i bilen. Hon hade varit orolig och letat efter oss. Hon körde hem oss och vi gick direkt upp och lade oss i sängen. Där vi ... ja just det ...

Någon dag därpå följde Mr S med mig hem. Vi umgicks hemma hos mig. Och med tanke på omständigheterna var det helt okej. Sedan följde jag med honom upp igen. Men där blev ångesten trängande påtaglig. Det var som att jag inte fick någon luft. Kanske var det ändå dags att ge sig av. Men jag hade inte styrka att se på honom och samtidigt säga att det var dags för mig att gå. Han satt inne i vardagsrummet och jag inne i sovrummet. Jag började knåpa ihop något som skulle försöka likna ett avskedsbrev. Han märkte att något var i görningen och kom in i sovrummet och frågade om jag skulle sticka. Min tafatta mur föll samman framför mig. Jag visste inte vad jag skulle svara och jag kröp som en slagen hund nära honom. Det var väl klart jag inte skulle sticka. Jag stannade. Men när det var dags för mig att åka hem tyckte Mr S att vi skulle prova att inte höras på en vecka. Jag kunde för allt i världen inte förstå vad det skulle vara bra för men gick med på förslaget.

Sex dagar gick, sedan ringde Mr S, men jag kunde inte svara. Han ringde igen. Och igen. Jag hade säkert fyrtio missade samtal. Tillslut, sent på kvällen kom ett sms. Jag har inte kvar det och minns inte ordagrant vad det stod. Men han förstod om jag inte längre ville veta av honom, men att om jag hörde av mig, hur jag än hörde av mig skulle han alltid svara, och alltid finnas där för mig. Alltid.
Jag skrev ett långt mail. Där jag berättade allt vad jag kände. Hur jag fortfarade älskade honom, och hur jag dog dag för dag i och med allt som hänt. Att jag inte skulle kunna stå som vän och titta på medan han levde sitt liv med andra kvinnor och en dag kanske ville ha mig tillbaka. Att han fick bestämma sig, en gång för alla. Jag sände iväg mailet och sen vart det tyst. Inget svar. jag ringde upp och frågade om han över huvud taget hade fått mailet. Det hade han. En månad gick. Inte ett ljud.

Under den månaden hade jag verkligen försökt gå vidare. Jag gjorde något dumt i växjö. Något jag aldrig igen ska göra. Jag kan inte glömma, eller ska jag säga gömma min hjärtesorg i flyktiga engångsligg. Jag var arg och fann ett offer. Tänkte att det kanske skulle få mig på andra tankar. Men det fick mig snarare att må ännu sämre. Den mannen var inte utav denna världen. Det var det värsta i den vägen jag varit med om. Usch.
Men jag repade mig och drog iväg till London under en weekend. Det var trevligt. Riktigt trevligt. Och när jag väl var i Sverige igen mötte mamma upp mig på Brommaplan. Då ringde telefonen. Det var Mr S. Jag tittade på mamma, och lät signalerna gå.
När jag kom hem skickade jag ett sms: "Ring igen". Jag kunde inte svara medan mor satt där bredvid mig i bilen. Det gick ett par minuter, kanske femton, sedan ringde han igen. Jag svarade. Han lät nedstämd. Frågade hur det var och vad jag hade gjort. Kallprat. Sedan frågade han om vi kunde ses. Jag blev mitttänksam. Vad hade egentligen hänt under den där månaden? Varför ville han träffa mig nu igen? Ville han bli tillsammans eller vad var det frågan om? Han hade ju läst mitt mail. Som avslöjat mina innersta känslor. Han ville träffas, för han citat: "Fann ingen mening med livet utan mig i det.". Det fick mig på fall, tror jag, för jag gick med på att träffas.

Jag förväntade mig alltid det bästa, att han skulle komma ner i en bil med rosor och choklad och hämta upp mig till något hemlig date. Men han frågade i stället om jag kunde ta mig till Uppsala. Kontrasterna. Vi beslutade oss efter lite diskussion att träffas inne i Stockholm. Han stod vid bögringen inne på centralstationen. Vi kramades. Jag ville inte släppa taget. Han sa att jag var vacker. Vi tog en promenad genom stan. Och eftersom jag hunnit jobba som budbilschaufför ett par månader hittade jag rätt bra. Vi hittade efter lite om och men en trevlig kinesisk restaurang där vi åt dumplings och pekinganka och delade en flaksa Rosé. Det kändes underbart. Där satt han, mannen i mitt liv, bredvid mig. Jag var i himmelriket. Även om såren fortfarande kändes färska.

När magarna var fyllda till bristningsgränsen tog vi oss tillbaka till centralstationen. Mr S var kärlekskrank och gosig. Jag bad honom att ta det försiktigt med mig. Han tog det fel. Men jag fick honom att följa med mig hem. Jag vill inte att han skulle tillbaka upp nu när jag äntligen fått honom tillbaka. Han skulle upp och jobba tidigt i märsta men jag lovade att köra honom dit det första jag gjorde på morgonen.
Min fina låg åter i min säng, i skenet av den röda lampan. Jag vet inte vad jag inbillade mig, men jag fick för mig att vi var tillsammans igen. Som så många gånger. Varför .. varför ..

De månader som gick från det att vi träffades inne i Stockholm och till den 24 maj 2010 då det var sista gången jag såg honom på över ett år var en berg- och dalbana. Vi hördes, träffades sporadiskt. Grälade, hade det underbart, åkte till och med upp till dalarna. Ingenting var säkert, men jag fanns i hans liv. Jag jobbade i Stockholm, han pluggade i Uppsala. Det har blivit till en suddig dimma. För det pågick så länge.

Tiden gick och det närmade sig min resa. Jag hade bokat biljetter till Japan och Bali. Den allra sista tiden innan jag åkte var fantastisk. Mr S var fantastisk. Romantisk. Omtänksam. Men det var så klart alltid det där i bakgrunden. Min osäkerhet. 

"Du kommer aldrig kunna glömma det här va?" sa Mr S nyårsnatten när vi gick tillbaka. Nej, hur skulle jag? Bilden av hans ansikte medan han satte på en annan tjej ligger som en tatuering på min näthinna. Glömma, nej, sluta tänka på, ja.

Den 24 maj 2010. Fyra dagar kvar till avfärd. Mr S kör mig till märsta station för att säga farväl. Han kramar mig, viskar i mitt öra: "Jag älskar dig". Han älskade mig, fortfarande. Och det var med dem orden jag åkte. Till Andra sidan jorden.

Saknaden var stor. Efter familjen, efter Mr S. Hemlängtan.
I Japan blev jag varse om att Mr S skulle åka utomlands, långt borta och vara borde ett år. Han skulle åka medan jag var borta, så att jag inte ens fick säga hej då. Men jag kände mig tacksam eftersom han låtit mig få reda på det faktum att han skulle åka. För han höll det hemligt för alla andra. Han drog. och när jag var i Bali fick jag det första mailet som berättade hur han kände. Men mailen tystnade, smsen tystnade. Msn-konversationerna blev allt färre. Han försvann, och kvar var jag i Sverige. Någon gång i månaden pratade vi på msn. Om väder och vind. Han försvann. Till hans födelsedag stickade jag ett på lovika-vantar och sände i ett stort paket till honom med massa andra saker. Tack, fick jag. Vad hade jag väntat mig? Jag vet inte. Ett tack.
Avstånden mellan samtalen blev att större.

Den hösten. Hösten 2010. Förra hösten bodde jag i Almunge, jag hyrde ett rum eftersom jag pluggade i Uppsala. Det dödade mig att bo där. På alla sätt. jag kunde inte bo där. Alla minnen kvävde mig. Och strax innan jul bröt jag sönder och samman. Jag var tvungen att komma bort. Så jag avslutade mina studier, skaffade mig ett jobb och flyttade tillbaka till Stockholm in i en stuga med min väninna F. Och då vände på sätt och vis livet. Jag fick livet åter. Och det var många som sa att jag verkade så mycket gladare. Vilket jag var.

Jag jobbade hela våren. Våren 2011. Den här våren. Jobbade och red och tränade. Jag och Mr S ja hej på msn en gång i månaden ungefär. Men rätt som det var gick det två månader, tre månader inte ett ord. Och sommaren var här. Mr S skulle komma hem när som helst.

Så en dag när jag sitter på dass och läser bloggar på mobilen går jag in på Mr S systers blogg som jag inte varit inne på på säkert över en månad. Där får jag se bilder som ger mig informationen om att Mr S kommit hem. Mr S hade kommit hem och hade inte ens sagt något. Inte ett hej. Ingenting. Han som sa att han älskade mig sist vi sågs för över ett år sedan. Han som sa att han slutade andas när jag försökte stöta ur honom ur mitt liv. Han sa inte ens att han kommit hem. Han som sa att om han någon gång skulle gifta sig så skulle det vara med mig. Ord, bara ord. Tiden gick och jag gav det hela tid. Kanske skulle han dyka upp här hemma på gården. Kanske skulle han överraska mig. Men en vecka gick, två veckor gick. Inte ett ord. Då skickade jag ett sms. Varför skickade jag ett sms, varför kan jag inte bara veta när jag ska hålla mig borta och låta saker vara? "Välkommen hem" skrev jag. "Tack, det känns väldigt konstigt att vara hemma igen." fick jag till svar. Jag förstod honom, men sen var det inget mer med det.

Några dagar senare smsade vi lite igen. Pratade om väder och vind. Om vad vi gjorde. Jag sa att jag saknat honom,  men när jag inte fick någon respons på det frågade jag om det var ett misstag. Han tyckte inte att det var ett misstag och att han hade saknat mig också. Sedan tystnade smsen igen. Han ville uppenbarligen inte träffa mig, prata med mig. Och han som flera gånger under sin vistelse ändå förklarat för mig att han just saknat mig. Det verkade ändå vara som bortblåst. Han hade saknat mig, men nu när han var hemma i Sverige igen ville han inte träffa mig. Han ville ju inte ens säga att han var hemma.

Så är vi framme vid nutid. Helgen som var. 15-17 juli 2011.
Mr S barndomsvän L, tillika min goda vän hade bjudit upp mig till Uppsala eftersom hon skulle medverka i diverse tävlingar. Jag kom upp på fredagen eftersom jag hade fått ledigt och tog en lång promenad från Stationen ut till tävlingsområdet. Där mötte jag upp L som kramade om mig. Det var ett kärt återseende. Jag hängde med L och hennes tävlingskamrater hela kvällen. L skulle sjunga nationalsången på invigningen. Och det är så man vill gråta så vackert den tjejen sjunger.
Efter invigningen åkte vi hem till L och la oss. Vi skulle upp tidigt dagen därpå och L var tvungen att vara utvilad inför kommande prestationer.
Lördagen kom och vi åkte till tävlingarna. Jag var utsedd till första filmare, men fick även hjälpa till med frisyrerna som laget skulle ha.
Så när L laddade inför starten gick jag till läktarna där ett välkänt ansikte passerade i ögonvrån. Mr S. Han satt på läktaren. Mr S. Hjärtat slog hårt. Vad skulle jag säga? Det var över ett år sedan jag träffade honom. Vad säger man? Hej? Hej. Säger man hej? Så jag längtat. Vi kramades, sittandes på läktaren. Hej. Det blev ett hej, och det sedvanliga "Hur är det med dig?". Jag hade drömt om det här ögonblicket. När jag fick se honom igen. Av alla tänkbara senarion var inte detta ett av dem. Det var så avklätt, så enkelt. Och jag svimmade inte. Vi satt och pratade om honom, om mig, om resan om hur han kommit hem. Om väder och vind. Om L och tävlingen. Hela dagen satt vi där. Vid lunch gick vi till en affär och Mr S köpte något att äta till oss. Stämningen var lugn, men skum.

Påväg tillbaka från affären tillbaka till tävlingsområdet hör jag mig själv säga: "Du har träffat alla utom mig, du sa inte ens att du kommit hem .. ". Han himlade med ögonen och sa något. "Du har till och med varit i Stockholm och hälsat på L i hennes lägenhet ..". Mr S förklarade att hans mest varit hos sin bror och att han inte träffade till exempel sin vän S förrän i förrgår. Sedan sa han att han varit och badat med L första kvällen eftersom det var henne och hennes familj han hade träffat på vägen hem från flygplatsen. Sedan får han ett ansiktsuttryck jag sett förut och säger: "Jag vet vad du tänker .. ". Vad tänkte jag? Jag tänkte att jag kände mig lurad. Han sa att han älskade mig sist vi sågt och nu behagade han inte ens säga att han kommit hem medan han träffade alla andra.

Vi satte oss på läktarna igen. Dagen fortsatte och när tävlingarna var slut vinkade Mr S och gick. Då släppte alla anspänningar. Det kändes som marken försvann under mig och ett tryck över bröstet fick mig att vilja släppa ut all ångest. En obahaglig och nästan obeskrivlig känsla. Jag hade längtat så mycket efter honom och haft så mycket förväntningar på just det här ögonblicket. Men det som sköljde över mig var besvikelse. Jag satte mig ner. Försökte andas. Försökte ta mig samman. Vad var det egentligen som just hade hänt?

Jag hade träffat Mr S. Och han var allt annat än vad jag tänkt mig. Jag hade tänkt att han skulle ha vuxit som människa där borta. I ett annat land under ett helt års tid. Men han gav en annan bild av sig själv. Han var som ihopsjunken hela han. Med ett förvridet bittert ansiktsuttryck. Och det enda han egentligen pratade om var hur mycket han druckit (alltså alkohol), hur mycket han drack och hur bakfull han blev. Imponerande. Jag var besviken och arg. Vad hade jag väntat på egenligen? Prins charming med en ros mellan tänderna? Vad hade jag väntat på? Det här? Hade jag längtat i ett år på det här? Ord kan lura vem som helst. Kring ord kan du bygga en hel jävla blomstrande trädgård. Men verkligheten är annorlunda. Verkligheten var en eldkastare som brände ner min trädgård.

Jag kanske är hårt dömmande.

Jag samlade mig. Umgicks med L. Pradade med L om vad jag tänkte. Innan läggdags tog vi en helande promenad. Söndagen kom och tävlingarna fortsatte. Söndagen gick och efter att vi packat ihop allt drog vi hem till L och tittade på film. Vi pratar lite om Mr S. Och klockan ett på natten fick L ett långt sms, jag frågade om det var från hennes väninna L, men det var från Mr S. Värst vad dom hade fått kontakt. Hon sa att det umgåtts ganska mycket sedan hon kom hem men försökte rätta sig till att de bara träffats två gånger. Då sa jag till L: "Du vet att han kommer försöka ligga med dig va?". Då blev det tyst. Väldigt tyst. Och jag fick samma känsla som efter globen horse show i kroppen. Och plötsligt kom jag på vart jag hade sett det där ansiktsutrycket som Mr S hade givit mig när han sa att han visste vad jag tänkte på när vi gick tillbaka från affären. Jag hade sett det den där dagen när jag sa att P hade ringt och berättat om att de legat med varandra.

Jag sov riktigt illa den natten och vaknade tidigt. Jag var tvungen att få reda på hur det låg till. Men jag kunde för allt i världen inte får orden att lämna min mun. Jag kunde inte fråga L rätt ut. Så jag skrev ett sms. Där jag frågade om hon legat med Mr S. Hon låg och sov när jag skickade det och när hon vaknade någon timma senare försvann hon in i köket. Jag låg i sängen när jag fick svaret. Det hade hänt. De hade legat med varandra. Men, MEN - så klart - det hade inte betydigt något och skulle inte leda vidare till något. Skulle det få mig att må bättre?
Jag vet inte, men i min värld hade jag mått bättre om de varit störtförälskade. Nu var det bara ett ligg.
Egentligen, varför blev jag så upprörd? Varför knöt min mage sig?
När jag träffat Mr S på lördagen rann alla känslor som funnits i mig ur. Men jag kände mig lurad och förrådd. Finns det ingen oskriven regel om att man inte knullar runt med sina vänners ex? Gud jag vet inte. Men jag blev så arg och ledsen och L blev droppen som rann över bägaren. Jag som trodde att jag redan ramlat ner för ruinens brant. Jag måste ha snubblat.

Jag klädde på mig. Packade ihop mina ägodelar. L stod i dörren och tittade på mig. Jag tittade inte tillbaka. Jag kunde inte titta. Hon hade svikit mig. Tappat mitt förtroende. Hon visste hur jag kände, hon visste allt eftersom jag öppnat upp mig för henne. Och det första hon gör när Mr S kommer hem är att knulla honom. Jag satte på mig min ryggsäck och stod jämte L. Hon frågade om jag skulle hem. Jag svarade att jag inte visste. Sedan gick jag. Medan mina ben fortfarande gick att stå på.

L började skicka sms, hon frågade vart jag var, för hon ville prata.
Jag: -"Finns det verkligen något att prata om?".
L: -"Kanske inte, men jag värderar vår vänskap och jag känner att jag håller på att förlora den"
Jag: -"Det gör du nog"
L: - "Om du inte vill prata tänker jag inte jaga dig, men jag hade gärna velat se dig i ögonen"
Jag: -"Jag besparar dig att se mig i ögonen"
L: - "Vart är du? Tog du bussen, är du borta?"
Jag: "Jag promenerar från er, men vad spelar det egentligen för roll? jag tycker du bör kolla upp definitionen på "Värdera vänskap"".

Sedan vart det tyst. Sedan dess har jag inte hört någonting. Inte det minsta lilla. Och det känns skönt.
Är det så att jag äntligen gått vidare? Att jag lyckats klippa banden? Eller nött av dem ..

Helvete. Det har hunnit gå två år sedan jag och Mr S gjorde slut. Två år.
Men jag hade så många fina minnen med den människan som jag hade svårt att släppa. Jag har dem kvar, men det kommer inte bli fler. Jag var girig. Jag ville ha mer. Mer av honom, mer av oss. Mer minnen.
Jag skulle släppt det innan det blev som det blev. Nu är det väldigt många mindre fina minnen på högen av minnena med honom.

Jag minns min födelsedag när Mr S lurade iväg mig att hoppa fallskärm. Jag minns rosen jag fick i bilen vid brommaplan. Jag minns en väldigt speciell puss på min panna. Jag minns alla promenader. Jag minns tv-spels-sommaren när vi höll på att ha ihjäl varandra i ladugården. Jag minns taco-kvällarna. Jag minns så mycket fint. Jag minns hotellnatten som om den var igår. Jag minns tyskland även om det sög eftersom vi fick inbrott i bilen. Jag minns när det kändes som att min skalle hade blivit överkörd av en ångvält efter bastukvällen i dalarna och du matade mig med värktabletter, chips och mjölk. Jag minns den där kvällen på berget då du sa vad du skulle göra om du vann en massa pengar. Jag minns många mysiga filmkvällar. Jag minns att jag ofta somnade. Jag minns mopedturen på gotland. Jag minns förberedelserna inför maskeraderna. Jag minns vilket första intryck F fick av dig. Jag minns mycket. Och det fina ska jag bära kvar inom mig. Det fula har jag äntligen lättat från mitt hjärta en gång för alla.

Det har varit en omtumlande resa.
Och som jag sa till Mr S en gång mitt upp i allt: "Du är det absolut bästa som hänt mig, men även det absolut värsta". Det stämmer nog än idag. För när kärleken är bra så finns det ingenting bättre.

Älska aldrig en människa mer än du älskar dig själv. För när alla andra gått, är det bara du kvar.

Freedom is another word for nothing left to lose

Sist men inte minst. Tack N, för att du alltid funnits där. För att du stått vid min sida och stått ut med allt mitt jävla skit alla dessa år. Tack. Det förtjänar du.

Men shit!

Var det allt ni kunde komma med?

N hade följande att tillägga:

"för dig ska jag, göra det tusen gånger om."

2011-07-22 @ 21:35:30
F hade följande att tillägga:

Du skriver så himla fint, gripande.. och mycket. Svårt att bara lägga in en liten kommentar, men nåt måste jag skriva.

Du har nog äntligen nött av banden, just som du sa. Men det är jag glad för. För jag kände att Du började bli någon annan. Suddas bort.

Nu ser jag fram emot mer tid med Hanna. Den jag alltid gillat :)

2011-07-23 @ 16:40:21
Christian hade följande att tillägga:

När jag inte har nåt annat för mig så läser ja dina tankar....Just nu...It makes me NUMB (Linkin Park)

eller...som min bäste kompis pappa sa när vi var 15 år,"Är det så här att vara kär när man är liten. Hur är det då att vara kär när man är stor?"

Kram,-C

2011-07-23 @ 21:48:02
Annika hade följande att tillägga:

Skulle vilja skriva, helt ofattbart! Men tyvärr är det inte det.. Hoppas du en dag känner att du kan och vill vara min vän iaf, men det kommer aldrig vara ngt krav. Lycka till i livet nu! Kram!!

kusin Sandra hade följande att tillägga:

Ja vad ska man säga.. livet är asjobbigt och svårt i bland, tro mig jag har varit där jag med, kastat bort alldeles för mkt tid på idioter, men de var mina idioter och det var jag tvungen att komma fram till själv, på riktigt. Det löser sig till det bästa även om det kan vara svårt att se riktigt objektivt på det hela innan man ser helheten. Hoppas du fattar, det är inte meningen att låta gammal och klok, bara att jag fattar hur svårt det kan vara. Kram

2011-07-27 @ 10:53:59
Mamma hade följande att tillägga:

Jag önskar också min syster tillbaka som jag känner henne. Hoppas på det nu!!!

S vill hålla dig på kroken, bedra dig, ljuga. Och han får god hjälp av "vännerna" omkring er. Jag vet att han säkert kan vara himla fin också, det sa mamma till K om sin man när hon låg blåslagen på sjukhuset.

2011-07-27 @ 11:19:05
URL: http://rya.blogg.se/
S hade följande att tillägga:

Hej. maila mig på angiven mailadress.

tack.

2011-07-28 @ 21:49:30

Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.

Vem är du? (vem är jag, velande charader):
Kryssa här

E-postadress:

URL:

I denna ruta finns det plats för just dina åsikter:

Trackback