Så har det oundvikliga inträffat . . 
. . det har blivit höst. 
Trädens gröna kronor växlar färg i en rasande fart och marken göms under ett allt tjockare lager av löv. Den där lite söta, multna, friskt bitande höstluften omringar mig. 
Hösten är värd att gilla. Även om den alltid, för min del, för med sig någonting. En känsla jag inte riktigt kan sätta ord på. Hösten här, inte på Lovön, betyder något extra. Den där känslan jag inte kan sätta ord på är som starkare här. Bränner lite extra innanför revbenen. 
Sommaren är starkare på Lovön. 
Jag älskar att jag bor i ett årstidsväxlande land. Varje årstid betyder något - för med sig något. Och man hinner bara precis börja tröttna innan den är slut. Hösten kommer alltid pangbom. Den trevar sig inte fram sådär som sommaren gör.

Skönt att någonting är definitivt.