Pappa som ger mig strumpor med fina motiv på till julklapp. 
Pappa som lagar fantastisk broccoligojs. 
Pappa som körde mig till ridskolan en dag i veckan under hela min uppväxt och bjöd på grillkorv på OKQ8 på vägen hem. 
Pappa som är rysligt kittlig. 
Pappa.

Jag gillar hur olika saker får mig att tänka på personer jag håller av. 
Det får dem att alltid kännas lite närmre än vad de är även om det är så långt borta att det inte går att egentligen förstå. 
Det kan vara musik, eller ett flygplan, eller en doft eller en film. 
Ni vet sådant som får dig att bara le för att ett fint minne kommer som från ingenstans. 

Att resa är lite som att passa ett barn.
I likhet med att när barnet börjar skrika och man kan betrygga sig med att det bara är att lämna tillbaka det till föräldrarna så har du alltid möjligheten att åka hem när det blir för jobbigt att alltid vara på resande fot. 

Och finner man vardagen fylld av tristess är det inget i jämförelse med hur påtaglig den blir när du ser den förekomma i främmande människors vardag. 

Vill du inte ha tråkigt behöver du för allt i världen inte ha tråkigt. 

Det är lätt att bli blind. 
Men försök stanna upp då och då. Se dig omkring. Du kommer säkerligen se någonting du missat i åratal. Något du tagit för givet. 
Ta inte saker för givet. För en dag är de kanske inte där och då kommer du ångra att du inte tog tillvara på den tiden som var. Kanske. Vad vet jag. 

Positivt tänkande är som en uppåtgående spiral. 



Det här var den sista bilden jag tog innan jag åkte till Japan. 
Blommorna hade precis slagit ut på våra syrénbuskar.