ÄÄÄÄÄÄÄH?! Hjärnsläpp? Jag har ett totalt hjärnsläpp. 
Hade en massa bra grejer jag hade tänkt diskutera med mig själv över bloggen men det är som bortblåst. Sitter här och stirrar in i en vägg där det sitter papper med japanska tecken på. Jag hör grodorna kväka. Men sen är det tomt. Jag som hade tänkt på mycket idag. Det kanske blev lite för mycket sol för mig helt enkelt. 
Jag åt bläckfisk till middag. Så mycket vet jag. Det var till och med gott. Och en bit pizza. Tro mig, jag längtar till västerländsk mat. Inte för att maten här inte är god utan bristen på variation? 
Jag tittar på pushing daises. Inte bra att titta på den serien när du har matcravings i största allmänhet. De där jävla pajerna ser så goda ut att jag måste ha haklapp där jag sitter. 
Och det enda jag tänker på är alla goda fruktpajer jag ska baka när jag kommer till Sverige. Nu hamnar jag snart i pre-mat-koma. Stadiet där du - innan du intagit mat - hamnar som i koma för att det ska bli så förbenat gott. 

Nu börjar det komma tillbaka till mig.

Enda sättet att uppnå lycka är att plantera glada tankar i ditt huvud. Att fylla hela fettknytet med sådant som gör dig glad. Se dåliga tankar - dvs sådant som gör dig mindre glad - som ogräs. Och se din skalle som ett fält. Om du bara planterar sådant du vill ska växa på precis varenda del av fältet så finns det ingen plats för ogräset att växa. Right? Kanske låter som världens mest självklara. 
Men de som känner mig vet också att jag av någon skev anledning - jag vill inte använda ordet gillar - att alltid lägga till något negativ om allt. Pessimisten. 
Ja, jag har väldigt mycket tid att tänka för mig själv. Det är bra. Ingen mer än mitt schizofrena jag som har något att tillägga. Och jag kan inte springa någonstans. Jag är tvingad att ta diskussionen, ja, med mig själv. Och det var delvis därför jag åkte. Åkte bort. 

Jag talade med en barndomsvän över msn idag. Kallar man någon som man gick i högstadiet med för barndomsvän? Eller kallar man den för högstadievän? Tonårsvän? När jag är 50 är det säkert legitimt att kalla det barndomsvän. Men, anyhow. Det var mycket trevligt. Hon var - från min sida - min bästa vän under den tiden. Men vi tappade kontakten (läs jag). Det var helt och hållet mitt fel. Jag är bra på att stöta ifrån mig människor som blir svåra att vara nära. Jag började på Berga osv. 

Men så träffades vi i vintras (eller egentligen var det en gång förra sommaren först). Och det var verkligen härligt att träffa henne igen. Jag har beundrat henne. Jag beundrar henne. För hon är verkligen en mycket speciell och cool människa i mina ögon. En av få. Hon har en väldigt speciell plats hos mig även om vi inte ses eller hörs lika ofta som man önskade (separata liv osv). Hon är ärlig. Och det är en uppskattad egenskap.
Hon gav mig lite tips om Bali eftersom hon hängt där ett tag. Trevligt var ordet. 

Jag ringde hem idag också. Hälsade via mor att gratulera bror min. Som enligt tidigare uppgift tar studenten idag. Han springer ut om mindre än en timma. Shit. Jag är så glad för hans skull. Jag vet hur mycket han har längtat att det ska vara slut. Det var mycket trevligt att prata med mor också. Min visa mor. 

Haha. Jag låter helt upplyst. 
Jag red på den japanska islandsponnyn idag också. Det var kul. Japanerna blev som galna när de såg mig komma skrittandes. Men jag ska be dem försöka ha henne ute i hagen varje dag för det är lite djurplågeri över det hela. 

Härdsmältan i mitt huvud släppte i alla fall lite. 

Tag hand om er gott folk.