Detta har varit en sjukt lång och intensiv dag. Händelserik. Jag är verkligen helt slut - på ett positivt sätt - och jag ska göra mitt bästa att redogöra så detaljerat jag bara kan för dagen.

Dagen började helt normalt. Upp 06.45 och ta hand om djuren. Frukost kl.07.10. Free time. Städa runt klockan 09.00. Men sedan bar det av till Kurikoma-mountainschool och dagens aktivitet - festival. Jag vet egentligen inte alls vad jag hade för förväntningar. Jag var mest förväntansfull inför naturen, utsikten.

Det var en bra bit till att åka från det stället som jag tagit mig till med cykel kan jag säga. Typ trettio minuter med bil.

Det var väldigt mycket skog så jag såg inte så mycket av den storslagna utsikten jag hade hoppats på. Men så öppnar sig plötsligt skogen och jag er ut över allt. Det suger till  i magen. Det var så mäktigt. Så. Vackert.

Jag blev nästan tårögd där jag satt i bilden. Och jag önskade så att mina nära och kära kunde varit där och se med egna ögon vad jag såg. För det hur många bilder jag än tar, hur mycket jag än filmar med videokameran så kommer det aldrig bli det samma för dem som det är för mig.

Vi kom upp till mountainschool och började förberedelserna inför festivalen i skuggan av ett snöbeklätt berg. De var redan i full gång när vi anlände. Vi klistrade upp kort från åren som gått på tavlor. Vi smällde upp partytält, värmde på maten och så var klockan plötsligt tolv och gästerna började rulla in.

Tydligen har de en sådanhär tillställning varje år men har inte kunnat ha den här uppe på berget på två år pga den allvarliga jordbävning som slog till här 14 juni 2008. Tittade lite på bilderna från den domens dag som de tagit och klistrat upp på några av tavlorna vi hängt upp. Overkligt det där med jordbävningar. Svårt att föreställa sig hur det skulle kännas att stå på marken när hus skakar sönder och vägar går genom jorden och skogen försvinner ner i tomma intet. Det hus som "master" slagit upp för trettio år sedan med några kanadensare - ett jätte fint knuttimrat hus som används som café och var hela stommen i naturskolan här - hade blivit hårt åtgånget av jordbävningen. Hela grunden var förstörd och det behövdes mycket pengar för att restaurera.

Festivalen verkade lyckad. De sålde mat och mysig musik spelades på den arrangerade scenen. Vackrast var de 10mannaband som spelade mandolin (Typ). När jag satt där på en bänk och lyssnade på musik i solskenet högt uppe på ett Japanskt berg slogs jag plötsligt av hur fint och underbart livet kunde vara trots att man längtar efter de man håller av. Jag kollade mig omkring och det var barnfamiljer med lekande barn, människor log, klappade händerna, skrattade och var glada. Jag blev upprymd av lycka. Så kommer en man fram till mig som spelat och sjungit i en av banden. En japansk som pratar väldigt bra engelska. HUH? Blir så glad när det finns någon att prata med. Han frågade lite om var jag kom ifrån och så vidare. Sen berättade han att han hade jobbat i USA och att han skulle tillbaka dit i morgon för att jobba i en månad med något som hade med Ishockey att göra. Han tyckte även att jag borde åka och titta i den staden han kom ifrån för där skulle det finnas ett mycket vackert guldtempel. Jag pratade med Sachan angående det och hon lät inte helt omöjlig. Suggachi och hennes snubbes planerade giftemål på måndag avslöjades även för allmänheten med blommor och fanfar. Lustigt det där. Jag hade ju som sagt misstänkt att de varit ett par innan Suggachi sa något till mig här om kvällen men de har ju inte "gjort" någonting. Inte hållt hand. Inte kramats. Inte pussats. Knappt en blick. Inte heller så när giftemålet avslöjades. De stod på säkert avstånd från varandra när blommorna delades ut. I Japan är giftemål att man skriver på papper inne på något kontor. Cermonin är tydligen inte något som alltid äger rum. De kan vara ett "kyrkligt" västerländskt bröllop, eller klassiskt japanskt, eller bara en fest. Suggachi och hennes festman skulle tydligen ha någon typ av fest i höst när Suggachi fyller år. Nog om det.

Det serverades ris med någon gryta, korv, våfflor, hembakade bakelser, någon gelepudding. Jag åt mig verkligen proppmätt och drack på tok för mycket äppeljuice. Min uppgift under dagen var att vara fotograf. Släpade omkring på Suggachis Nikon och tog förnedrande kort på gäster med andra.

När klockan blivit 16.00 stod det på schemat att jag, Micchi, Taiki och Sinchan skulle åka tillbaka ner till gården och ta hand om djuren. So we did. På vägen ner frågade jag Sinchan om vi inte skulle kunna stanna till och kunna ta lite kort på vägen upp sen igen. Jag var tvungen att så gott jag kunde få en minnesbild av det jag såg.

När vi kommer tillbaka till gården ser vi att Choko tagit saken i egna hovar och brutit sig ut genom den inte allt för utbrottssäkra grinden till boxen och stuckit dit gräset är grönare. Hos grannen stod hon nöjt och betade.

Vi svepte av djurarbetet snabbt och begav oss tillbaka till berget. Och stanna gjorde vi. Vid den fetaste utsikten. Jag har inga ord. Och det går inte att återskapa vad jag såg med någon kamera. Hela landskapet öppnade upp sig bakom träden och jag kunde se ut över hela dalen. Bergen. Risfälten. Hur någon eldade långt där nere. Diset under bergstopparna. Kvällssolen gav den rätta atmosfären.

Vi stannade även till vid det ställe där man verkligen kunde se vilken skit moder jord ställt till med när hon valt att röra skuldrorna lite. Vilket arbete de har haft för att ordningställa raserade vägar och hus.

Sinchan berättade även för mig att området här ikring har en väldigt kort historia. Runt 40-50 år eftersom det var helt obebott här tills kort efter det att andra världskriget upphört. Då kom män från kriget hit och sysselsatte sig med att göra vägar och bygga hus. Naturen här nästan helt orörd och jag hoppas att mänskligheten låter den vara det också.

Väl tillbaka var det dags för BBQ enligt schemat. Det var en härlig stämning och grillarna gick varma (höhö). Vi åt oss mätta och kort där efter drog den engelsktalande koreanen fram guran och så var det japansk allsång för hela slanten. Jag klappade händerna och log jag. Det var en mysig stämning. Den japanska ölen gjorde säkert sitt.

Klockan närmade sig åtta och då började alla plocka in disken och formade en ring av backar runt lägerelden. De som ville fick nu följa med och bada i "hot springs" fem minuters bilväg bort. Jag var inte den som sa nej till det. Det skulle bli min första. Och inte min sista.

Jag tror någonstans att jag i mitt svenska hjärta hade förväntat mig en varm pöl o skogen á la Islandgeiser. Men det som mötte mig där uppe på berget var ett splitternytt spa? Restaurang/hotell, jag vet inte vad. Tjejer och killar blev uppdelade och vi gick ner en våning för att byta om. Eller. Klä av oss nakna. Här hade man inga badkläder eftersom killar var för sig och tjejer för sig. Först duschade man av sig. Sittandes på en pall framför en spegel och det fanns schampoo (som inte var som smör) och ansiktsrengöring och duschtvål. Sedan kunde man antingen bada i "källan" inne, men vi begav oss ut. Trippade ut i en pool där varmt vatten från en källa rann in. De halvberusade japanska tjejerna frågade mig om varför jag kommit dit och om mina tatueringar och vad jag ville med livet etc. Det var sjukt varmt i vattnet och efter en halvtimma eller så gick vi upp. Klädde på oss och åkte tillbaka till festen. Där satt folket och sjöng för fullt. Det märktes att det hade tagits in mer alkohol sedan vi åkte där ifrån. De gjorde plats för mig och tyckte att jag skulle sjunga men jag kom fan inte på en enda engelsk sång som jag kunde som den koreanska gitarristen kunde spela. Så jag satt mest och nynnade med.

De tog fram marshmallows och jag var inte sen med att hugga in. Det var år och dagar sedan - kändes det som - jag grillade marshmallows över öppen eld.

Klockan började bli mycket och sången lite för skev för mig så jag bäddade i ordning min säng och satte på ett avsnitt six feet under.

Jag sov inte så gott den natten inte. De fortsatte spela långt in på natten och det for fulla japaner upp och ner för trappan och det var sjukt svettigt.

Men jävlar vilken dag. Riktigt kul har jag haft.

Detta har varit en sjukt lång och intensiv dag. Händelserik. Jag är verkligen helt slut - på ett positivt sätt - och jag ska göra mitt bästa att redogöra så detaljerat jag bara kan för dagen.

Dagen började helt normalt. Upp 06.45 och ta hand om djuren. Frukost kl.07.10. Free time. Städa runt klockan 09.00. Men sedan bar det av till Kurikoma-mountainschool och dagens aktivitet - festival. Jag vet egentligen inte alls vad jag hade för förväntningar. Jag var mest förväntansfull inför naturen, utsikten.

Det var en bra bit till att åka från det stället som jag tagit mig till med cykel kan jag säga. Typ trettio minuter med bil.

Det var väldigt mycket skog så jag såg inte så mycket av den storslagna utsikten jag hade hoppats på. Men så öppnar sig plötsligt skogen och jag er ut över allt. Det suger till  i magen. Det var så mäktigt. Så. Vackert.

Jag blev nästan tårögd där jag satt i bilden. Och jag önskade så att mina nära och kära kunde varit där och se med egna ögon vad jag såg. För det hur många bilder jag än tar, hur mycket jag än filmar med videokameran så kommer det aldrig bli det samma för dem som det är för mig.

Vi kom upp till mountainschool och började förberedelserna inför festivalen i skuggan av ett snöbeklätt berg. De var redan i full gång när vi anlände. Vi klistrade upp kort från åren som gått på tavlor. Vi smällde upp partytält, värmde på maten och så var klockan plötsligt tolv och gästerna började rulla in.

Tydligen har de en sådanhär tillställning varje år men har inte kunnat ha den här uppe på berget på två år pga den allvarliga jordbävning som slog till här 14 juni 2008. Tittade lite på bilderna från den domens dag som de tagit och klistrat upp på några av tavlorna vi hängt upp. Overkligt det där med jordbävningar. Svårt att föreställa sig hur det skulle kännas att stå på marken när hus skakar sönder och vägar går genom jorden och skogen försvinner ner i tomma intet. Det hus som "master" slagit upp för trettio år sedan med några kanadensare - ett jätte fint knuttimrat hus som används som café och var hela stommen i naturskolan här - hade blivit hårt åtgånget av jordbävningen. Hela grunden var förstörd och det behövdes mycket pengar för att restaurera.

Festivalen verkade lyckad. De sålde mat och mysig musik spelades på den arrangerade scenen. Vackrast var de 10mannaband som spelade mandolin (Typ). När jag satt där på en bänk och lyssnade på musik i solskenet högt uppe på ett Japanskt berg slogs jag plötsligt av hur fint och underbart livet kunde vara trots att man längtar efter de man håller av. Jag kollade mig omkring och det var barnfamiljer med lekande barn, människor log, klappade händerna, skrattade och var glada. Jag blev upprymd av lycka. Så kommer en man fram till mig som spelat och sjungit i en av banden. En japansk som pratar väldigt bra engelska. HUH? Blir så glad när det finns någon att prata med. Han frågade lite om var jag kom ifrån och så vidare. Sen berättade han att han hade jobbat i USA och att han skulle tillbaka dit i morgon för att jobba i en månad med något som hade med Ishockey att göra. Han tyckte även att jag borde åka och titta i den staden han kom ifrån för där skulle det finnas ett mycket vackert guldtempel. Jag pratade med Sachan angående det och hon lät inte helt omöjlig. Suggachi och hennes snubbes planerade giftemål på måndag avslöjades även för allmänheten med blommor och fanfar. Lustigt det där. Jag hade ju som sagt misstänkt att de varit ett par innan Suggachi sa något till mig här om kvällen men de har ju inte "gjort" någonting. Inte hållt hand. Inte kramats. Inte pussats. Knappt en blick. Inte heller så när giftemålet avslöjades. De stod på säkert avstånd från varandra när blommorna delades ut. I Japan är giftemål att man skriver på papper inne på något kontor. Cermonin är tydligen inte något som alltid äger rum. De kan vara ett "kyrkligt" västerländskt bröllop, eller klassiskt japanskt, eller bara en fest. Suggachi och hennes festman skulle tydligen ha någon typ av fest i höst när Suggachi fyller år. Nog om det.

Det serverades ris med någon gryta, korv, våfflor, hembakade bakelser, någon gelepudding. Jag åt mig verkligen proppmätt och drack på tok för mycket äppeljuice. Min uppgift under dagen var att vara fotograf. Släpade omkring på Suggachis Nikon och tog förnedrande kort på gäster med andra.

När klockan blivit 16.00 stod det på schemat att jag, Micchi, Taiki och Sinchan skulle åka tillbaka ner till gården och ta hand om djuren. So we did. På vägen ner frågade jag Sinchan om vi inte skulle kunna stanna till och kunna ta lite kort på vägen upp sen igen. Jag var tvungen att så gott jag kunde få en minnesbild av det jag såg.

När vi kommer tillbaka till gården ser vi att Choko tagit saken i egna hovar och brutit sig ut genom den inte allt för utbrottssäkra grinden till boxen och stuckit dit gräset är grönare. Hos grannen stod hon nöjt och betade.

Vi svepte av djurarbetet snabbt och begav oss tillbaka till berget. Och stanna gjorde vi. Vid den fetaste utsikten. Jag har inga ord. Och det går inte att återskapa vad jag såg med någon kamera. Hela landskapet öppnade upp sig bakom träden och jag kunde se ut över hela dalen. Bergen. Risfälten. Hur någon eldade långt där nere. Diset under bergstopparna. Kvällssolen gav den rätta atmosfären.

Vi stannade även till vid det ställe där man verkligen kunde se vilken skit moder jord ställt till med när hon valt att röra skuldrorna lite. Vilket arbete de har haft för att ordningställa raserade vägar och hus.

Sinchan berättade även för mig att området här ikring har en väldigt kort historia. Runt 40-50 år eftersom det var helt obebott här tills kort efter det att andra världskriget upphört. Då kom män från kriget hit och sysselsatte sig med att göra vägar och bygga hus. Naturen här nästan helt orörd och jag hoppas att mänskligheten låter den vara det också.

Väl tillbaka var det dags för BBQ enligt schemat. Det var en härlig stämning och grillarna gick varma (höhö). Vi åt oss mätta och kort där efter drog den engelsktalande koreanen fram guran och så var det japansk allsång för hela slanten. Jag klappade händerna och log jag. Det var en mysig stämning. Den japanska ölen gjorde säkert sitt.

Klockan närmade sig åtta och då började alla plocka in disken och formade en ring av backar runt lägerelden. De som ville fick nu följa med och bada i "hot springs" fem minuters bilväg bort. Jag var inte den som sa nej till det. Det skulle bli min första. Och inte min sista.

Jag tror någonstans att jag i mitt svenska hjärta hade förväntat mig en varm pöl o skogen á la Islandgeiser. Men det som mötte mig där uppe på berget var ett splitternytt spa? Restaurang/hotell, jag vet inte vad. Tjejer och killar blev uppdelade och vi gick ner en våning för att byta om. Eller. Klä av oss nakna. Här hade man inga badkläder eftersom killar var för sig och tjejer för sig. Först duschade man av sig. Sittandes på en pall framför en spegel och det fanns schampoo (som inte var som smör) och ansiktsrengöring och duschtvål. Sedan kunde man antingen bada i "källan" inne, men vi begav oss ut. Trippade ut i en pool där varmt vatten från en källa rann in. De halvberusade japanska tjejerna frågade mig om varför jag kommit dit och om mina tatueringar och vad jag ville med livet etc. Det var sjukt varmt i vattnet och efter en halvtimma eller så gick vi upp. Klädde på oss och åkte tillbaka till festen.


Där satt folket och sjöng för fullt. Det märktes att det hade tagits in mer alkohol sedan vi åkte där ifrån. De gjorde plats för mig och tyckte att jag skulle sjunga men jag kom fan inte på en enda engelsk sång som jag kunde som den koreanska gitarristen kunde spela. Så jag satt mest och nynnade med.

De tog fram marshmallows och jag var inte sen med att hugga in. Det var år och dagar sedan - kändes det som - jag grillade marshmallows över öppen eld.

Klockan började bli mycket och sången lite för skev för mig så jag bäddade i ordning min säng och satte på ett avsnitt six feet under.

Jag sov inte så gott den natten inte. De fortsatte spela långt in på natten och det for fulla japaner upp och ner för trappan och det var sjukt svettigt.

Men jävlar vilken dag. Riktigt kul har jag haft.