Men, bakom ilskan, bakom tonårens bittra dagar så finns mycket fina minnen.

Jag ÄLSKADE att gå på ridläger. Det fanns inget bättre i mitt liv. Jag skrev packlista månader innan. Förberedde mig på att tänkbara plan. Det var årets höjdpunkt och när det var dags att åka hem grät jag. Och jag älskade även att jobba på ridläger, för det är en alldeles speciell känsla/stämning på ridläger som inte går att beskriva om man inte varit där och upplevt den.

Fick jag bestämma nu skulle jag fortfarande vilja gå på ridläger. Även jobba, om jag fick, om jag fick erbjudandet.

Jag vet att det som gjorde mig mest arg med allt det där var att en viss människa gick bakom min rygg. Men det är egentligen ingen Big deal längre. Det var ju "evigheter" sedan.

Nu när jag tänker på det. Eftersom ridläger för mig var något så stort var det även många känslor inblandade, vilket kan vara en förklaring till att det blivit som det blivit. Sen har ju aldrig jag varit den som skrivit om det fina med saker. Jag, bitterheten själv. Definitionen av pessimist.

Så, Aud Rendahl. Jag tar bort inlägget om det sårat dig. Bara du säger vilket och när jag skrev det.

No problemas.