Jag känner mig en smula vilsen just nu. Som om jag skulle fastnat mellan två världar. Allt känns som om det är till låns, till och med mitt eget liv. Det känns lånat. Det känns som att jag vilken sekund ska lämna tillbaka något som inte är mitt, som att jag, ovanför allt, inte finns.
Jag bor här på lovön nu, men inom mig bubblar en stress, en stress som vill åka hem till dig. Jag känner mig hemma med dig. Nu är jag tillbaka på ruta ett.
Ensamheten gnager mitt tomma hjärta, även fast du fortfarande är min! För det vet vi alla, att ensamhet är något som som kan vara mer än närvarande trots närvaron av de man älskar.
Allt känns så temporärt nu, skört. Ledsamt. Faktiskt.
Men det handlar nog mer om vana än något egentligt problem, jag hade ju blivit van vid att bo vid din sida. Det har inte gått många dagar. Ändå sitter jag här och gnäller, som om det vore synd om mig.
Det är inte synd om mig, men jag måste ändå få säga att jag under dagarna trycker undan känslor av stor saknad för att det, just det, är för jobbigt att tänka på det.

Men helvete, det går. Tur är väl att internet och telefon är uppfunnet.
Nu är det ju som i början.