Det där med skam.

Jag skrattade just döden i vitögat.
Kanske inte döden, men en jävla massa ont.
Jag ska förtydliga mig:
- Jag klättrade upp på höskullen för att putta ner lite halm åt kalvarna, som jag just gjort rent hos.
Öppnar luckan och ställer mig på, vad jag tror ska föreställa ett golv, bredvid luckan för att få upp den ytterligare.
Det är bara det att det som jag tror är golv, i själva verket är en sladdrig masonitskiva med lite halm på. Jag far igenom hålet, men lyckas i sista sekund rädda mig ur situationen.
Tar tag i allt jag ser och lyckas dra mig upp.
Med livet i behåll och endast lite rivsår och blåmärken och en ömmande handled ställer jag mig hastigt upp för att göra, precis det som andra människor gör i liknande situationer, just det: Kollar om något sett det klanteriet jag just gjort.
Ingen såg.
Som tur var tänkte jag.
Jag dammade av mig, fnissade lite och fortsatte med det jag skulle göra.

Nu måste jag ut igen och fortsätta, var bara tvungen att få det nerskrivet innan jag glömde bort det.

Fniss.

Men shit!

Var det allt ni kunde komma med?


Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.

Vem är du? (vem är jag, velande charader):
Kryssa här

E-postadress:

URL:

I denna ruta finns det plats för just dina åsikter:

Trackback