Jag kommer hem och känner mig tom och uppgiven. Nästan ledsen. Om jag hade varit religiös hade jag kallas Gud för ond. På mtt nya jobb tar jag på mig rocken som stänger in frustrationen, ilskan, och hopplösheten.
Blundar för sanningen, men allt för många gånger kommer tankarna. Jag skäms för dem, för vem är jag att dömma?
Det kunde lika gärna varit jag. Turen har vädligt små marginaler. Om man ens kan kalla det för tur.

Vad jag gör där är ingenting jag får tala om, egentligen, och det gör det om ännu värre. Att aldrig få släppa ut det som gror inom mig som en hög av skit. Ett dass som ingen tömmer.
Rätt som det är doppar man hela arslet i sin egna otömda skit och får ta konsekvenserna av det.
 
Det är lätt att få storhetsvansinne. Att tro att man kan förvandla ett oläkbart fel till något helt och friskt.
I ärlighetens namn, det kommer aldrig hända, det kommer aldrig bli normalt, hur mycket jag än vill det.

Jag söker angående allt detta på internet och kan inte förstå. Det är massa saker jag inte kan förstå.

Idag vill jag bara säga.
Fy fan för välfärd, fy fan för denna överbefolkade hopplösa jävla skitvärld.
Vart tog förnuftet vägen?

Men, nu glömmer vi detta. Ställer vi det i ett skåp utan nyckel bakom oss och lever vidare som om ingenting hade hänt.

Idag är det ju förfan fettisdag! Det hade jag glömt!
Nu ska jag baka semlor och greja. Tröstäta ftw.