Det är lätt att var efterklok, eller vad brukar man säga?
Vi var i Tyskland, igår, och i förrgår. Eller så här var det:
I Torsdag morse, alltså den 8 november, kom jag och Staffan äntligen iväg, med filmkamera, lite kläder och ett glatt humör. Men det dröjde inte många kilometer förrän vi kom på att vi åkt ifrån allt vad vägbeskrivningar hette. Men jag ville inte vända, just på grund av det faktum att vi äntligen kommit iväg. 
Så.. vi litade på att mitt fotografiska minne skulle fungera och skulle det inte göra det så hade vi ju i alla fall mobiltelefoner och fungerande stämband.
 Vi hämtade upp Nisse, i Knutby, han hade inte halkat i duschen, eller för den delen drivit ut demoner i tvättstugan så det var bara att lasta in honom och hans väska i bilen. 
Sen hämtade vi Stefan. Han hade kammat håret och hastigt och lustigt lyckats raka av sig de föregående dagarnas skäggväxt, vilket gjorde honom till bilens naknaste ansikte. 
Vi började beta av milen ner till Marken, i smålands skogar, där det fanns lågpris bensinstationer med batteri service och gamla lastbilsvrak som det förmodligen fortfarande använde, fast först och främst så fanns där Frida som vi skulle röva med oss på vår lilla road-trip. 
Väl framme pratades det om att dra direkt ner till tyskland eftersom diverse pojkar i baksätet blev lite misstänksamma över Fridas avsidesboende. 
Men det släppte ganska fort efter ett par öl.
Vi pratade, lagade mat, och när de  flesta hade blivit lite runda om bakfötterna serverades middagen. Staffan hade fått äran att välja glas och tog så klart de minsta glasen huset hade att erbjuda. Men alla skrattade gott och smuttade, saft, vin och mjölk, omvartannat ur de små glasen. Det fylldes på, och fylldes på eftersom glasen endast erbjöd 1½ klunk. 
Jag, Nisse och Staffan drog oss upp på övervåningen (medan Stefan fortsatte sitt svamel och vinsrickande med Firdas pappa halva netten) där jag sov medan Nisse försökte pracka på mig och Staffan att börja spela WoW, som om han vore den smörigaste försäljaren av dem alla. Som sagt jag sov. 
Och i mina drömmar finner jag att Staffan står och pratar med mig. Jag svamlar något om brunnar och varpå Staffan börjar skratta, i mitt omedvetna svammel känner jag hur vreden över det faktum att någon förnedrat mig  börjar växa och jag, eller ska jag säga mitt onda sömnallter ego, slänger ur Staffan ur den extremt stora 90 sängen och skriker fula ord. 
När lampan släcks och dörren stängs vaknar jag till liv: "Vad hade jag gjort?".
Fylld av skam låg jag där, jag hör hur de talar om mig där ute och jag bestämmer mig för att ta en liten promenad. 
När jag kommer tillbaka smyger Staffan in efter mig i rummet och lägger sig bakom mig. 
Han undrade varför jag var så arg på honom, men jag lyckades förklara hur det stog till och vi redde ut det. När vi kommer ut ur rummet för att, jag vet faktiskt inte vad, ligger NIsse i soffan, men händerna på ett minst sagt suspekt ställe, han sover, medan tv'n står på, på tv tusen, och vi vet ju alla vad som går på tv tusen efter klockan 24.00 på natten. Det var en kul syn. 
När vi väl fått svamlarStefan i säng och lagt oss till rätta i vår egen så kunde vi äntligen avnjuta några få timmars sömn. 
Morgonen kom och vi packade in oss och vår nya medpassagerare Frida i bilen och styrde vidare mot Tyskland. 
Timmarna gick med de avverkade milen och vi kom fram till öresundsbron där vi snällt betalade avgifterna för bro och färja för att kunna ta oss till Puttgarden. 
Bron var en spännande syn, men inte så spännande som jag hade trott att den skulle vara. Lite betong och lite människoavföring, vart nu än all skit tar vägen(?) och så var vi över. 
Så fort vi passerat den danska gränsen var dansksnacket igång. Vi skrattade så vi grät, och Frida ville inget hellre än att krypa ur sitt skin. Efter ett par mil hade alla tröttnat på 'danskan', och det hade även blivit väl dokumenterat.
Det tog ett ganska bra tag att puttra igenom skitstinkande buskbeklädda tråklandet Danmark.
Men vi hade fetaste flytet när vi kom fram till Rödby, där vi tog färjan över till Puttgarden.
45 min. senare och vi kunde se BORDERSHOP. Vi kunde knappt tro våra ögon när vi vandrade in.
Bordershop bestod av 4 våningar och över 500 kvadratmeter i vardera. Våning ett bestod av öl och cider, våning två av vin i alla dess sorter, våning tre av sprit och likörer och våning fyra av godis och dylikt.
Storhetsvansinnet infann sig för oss alla. Det handlades strohrom (för den som vill veta, 80% typ matlagningssprit, som typ bara svenskar köper för att supa sig fulla på, andra skulle tycka det var ren idioti eftersom det smakar sjuukt illa, och man blir sjuukt full), lådboxvodka om tre liter och tvåliters whiskeyflaskor. 
Alla var sjukt glada och spriten var ju så SJUKT billig, fatta 3 liter sprit på låda för 250 kr, det finns liksom inte i Sverige, 1 liter absolut vodka kostar 500 kr i Sverige, i Tyskland, 100 kr typ. Vi var i den spritlystne svenskens paradis. En full baklucka senare drog vi oss lite längre in i Tyskland för att hitta någonstans att bo.
Det gjorde vi. Vi kunde dock inte låta bli att tänka på filmen hostel, och vi alla var säkra på att vi skulle bli mördare och våldtagna där...
Vi åt middag på hotellrestaurangen som typ erbjöd 3 maträtter, Nisse, jag och Staffan drack lite öl till maten och sen försvann vi upp på rummet där vi drack öl, dooleys, strohrom och rökte vaniljcigariller som Nisse och Staffan lyckats ragga till sig nere i receptionen. Det ammades även en del, vi behöver inte säga så mycket mer. Frida är min amko :D
Någon gång fram mot midnatt smög vi oss till sängs och morgonen där på gick vi upp och åt fruktost.
Pratet runt frukostbordet var i den lägsta av humornivåer, där det pratades om att Gretchen tillverkade kesomensjuice , och gick omkring med en tillbringare mellan benen där det konstant rann eftersom hon gick på hormoner så att hon jämnt hade mens. Ja något i den stilen, vi behöver inte gå in så mycket mer på det, utan vi kan lämna det där. Sen bestämmer vi oss för att packa och dra. VI hade stora planer in för dagen, när Nisse kommer in på mitt och Staffans rum för att meddela den hämska nyheten. Bilen var LÄNSAD på allt som hade funnits där kvällen innan.
Staffan ville inte tro på det han sade, men jag såg i hans nästan tårfyllda ögon att fallet inte var så.
Det var en MYCKET skum känsla att se bilen helt tom, vi hade verkligen blivit så himla 'bögrånade', som Nisse sa, eller ja, bestulna på allt det bilen hade att erbjuda, där med min FINA ROSA IPOD, med ALL min UNDERBARA musik. Vi gjorde en polisänmälan och ett tömt svordomsvokabulär senare stog polisen där med sina förkorta byxor, sina skinpajer och ficklampor och grejer.
Sen var det bara att dra hem. Ingen hade lust att dra vidare någonstans. Det var ingen vidare stämning andra gången vi vandrade in på Bordeshop för att i alla fall komma hem med lite sprit.
Det sög verkligen att bli av med typ 4000 kr sprit, och MIN IPOD!
Som sagt, det var väldigt lätt att vara efterklok när man satt där i bilen.
Jag körde, eftersom jag behövde det för att lugna min upprörda hjärna. Jag behövde något annat att tänka på.
Milen genom Danmark var många och långa, och jag kände hur blodsockret blev allt lägre och lägre.
Vi tog oss över bron och efter några felkörningar, några höga negrer och yxade lejon senare så stog vi äntligen på svensk mark inne på ett svenskt MAX och beställde den mycket efterlängtade maten.
Sen var det bara att fortsätta. In i de småländska skogarna. Eftersom genvägen vi åkte sist inte var så lätt att hitta i mörkret hamnade vi på en lite för snöbelagd väg med våra sommardäck och den slingriga felkörningen på typ 5 km tog typ en timma att köra. Staffan var kissnödig så han halade fram sin blöta lilla ostbåge för att pissa ut genom fönstret och var på god väg att skvätta ner hela oss med 'gammalt bonnpiss', alltså, det låter helt osammanhängande och det var det också, för rätt som det är klampar han omkring på taket medan jag kör.
Vi kommer äntligen fram till den vägen vi skulle till från början och då var det inte långt kvar till Frida. Jag tror aldrig jag har srattat så mycket som när Frida började svamla om att hon ville ha en uppblåsbar badring som gamla tanter brukade använda för att slippa urinvägsinfektion, eller var det för att får det? Jag minns inte, men det var helt sjukt kul. Det var verkligen allmän mobbning av Frida, men hon verkade tycka att det var kul, trots hennes problem
med klimakteriasvallningar och DENruttnade äggstockar som Stefan plockat ut med sina könsdoftande händer.
Det kändes skönt att kunna kliva ur bilen hemma hos Frida. Vi blev bjudna på mat och jag fick även denna gången använda min snok för att kolla på höskullen om höt Mats hade skörtat var något att använda.
Fyra mätta magar och vi kunde dra oss vidare hem de sista anskrämliga milen. Det var med en smula vemod vi lämnade Frida. Det hade verkligen varit jätte kul att ha med henne, tror inte att det hade blivit så kul som det till slut blev, trots spritförlusten, utan henne. Alla gillade henne och hon är verkligen världens bästa Frida <3.
Jag somnade snabbt i bilen då ömsom Nisse, ömsom Staffan tog över ratten.
Det hade tydligen varit jävligt rövigt att köra mjölby vägen, där det var snöstorm, och bilen hade halkat omrking på vägbanan, men det ver ingenting jag la märket till i min skönhetssömn.

Klockan 02.30 kunde vi äntligen se Almunge. VI VAR HEMMA!
Det var nästan en smula overkligt. VI hade averkat 105 mil den dagen, vi hade avverkat 200 mil under hela resan.
Väl hemma i vårat eget mysiga bolster låg Staffan sömnlös, han var irriterad och frutrerad över det som inträffat, men lugnade sig snart och öven han kunde falla in i många timmars skön sömn.

Det var en omtumlande, händelserik resa, med många könsord och lååg, men rolig humor. Trots den dumma incidenten har vi som sagt lärt oss livets hårda läxa. Många kommer skratta, säga vi är dumma, men va fan, det var ju bara lite pengar. Eller?
Vi styrde upp det hela sen och hade faktiskt roligt på vägen hem.

Kort sagt. Det var en rolig resa, och efter en veckas smältande av allt som hänt är det något jag mer än gärna gör om, men då utan den där förbannade stölden...