Jag tänker att jag verkligen borde börja läsa i vår igen. Få den där kursen överstökad. Det är ju bara en termin. Men Fysik B, 150 poäng känns inte så lockande. Jag känner ångesten krypa sig på när jag så mycket som ens tänker på att jag i princip, för min egen skull, MÅSTE läsa den där kursen. Jag skulle aldrig börjat läsa den på distand i våras, det gjorde bara saker och ting MYCKET värre.
Men jag ska ta mig i kragen och åka in till muppsala och söka Fysik B och kanske, vad hette kursen? Kan det ha varit, jo, Information och layout A, fast den ska jag så klart bara ha som utfyllnad så att jag kan få lite studiebidrag.
Jag har varit jätte duktig och bytt adress nu och allt, så att jag ska kunna söka lättare här uppåt landet.

Kan inte låta bli att tycka att det känns ganska stort att ha bytt adress. Det känns konstigt att inte bo där hemma på Lovön längre. Det känns konstigt att jag har ett helt rum där, som bara står, fyllt med mina grejer.
Jag borde slita med lite grejer där ifrån hit, nästa gång jag är där. Dock blir jag en smula ledsen i ögat för varje ny grej jag tar med mig hit, för det känns som att jag slits ifrån mitt kära barndomshem för varje grej.

Jag vill inte bli vuxen. Jag minns, att så länge jag typ har kunnat prata, har jag sagt, med en viss uppgivenhet i rösten och med gråten i halsen, att jag aldrig kommer bli barn igen.
Egentligen, vem vill bli vuxen? Jag vill vara barn, för alltid. Antar att jag bara måste leva efter det som står på min vägg där hemma ¨på Lovön att; vuxna är bara barn med rynkor.

Angående framtiden och plugga så känns det som att det är ganska mycket som måste , planeras och lyckas klaffa för att, pja, få det att fungera. Det är ju inte minst en bit in till Uppsala här ifrån, och Fysiken går INTE att läsa på distans, så jag måste åka in på ALLA lektioner jag kan få.

Sagt om det. Nu ska jag ut och ta in Bella och hennes lila klänning. Sen ska vi köra och hälsa på Nisse.

Snöa på...