det var snarare ett faktum än ett påstående att jag lämnde almunge med en viss smak av bitterhet i min mun ikväll.  jag ville inte hem, det kändes jobbigt, som om nu det skulle vara någon nyhet att åka ifrån jiggly. så med all min bitterhet satt jag där i bilen, och som i människans rena natur, ville jag fly från det som var jobbigt, det vill säga min bitterhet, jag ville springa, men det är svårt att springa runt i en babyblå volvo, så jag fick springa på det enda sättet som faktiskt går i en bil, det vill säga, plattan i mattan, inte riktigt, men 150 på en 90 väg, är god nog platta i matta för mig, så på en timma var jag hemma.

bitterheten tappade jag någonstans på vägen. rättaresagt i den den otroligt vackra lilla allén som infinner sig, där vid upplandsväsby. solen låg lågt, trändkronorna var vackert nyutsprugna, ah, vilken vårkänsla, nästan så man gick och blev lite sentimental.

valborg, gives me a big smile, jag och staffan, hittade en ny mobil till mig, och sen lånade vi en barnvagn på heltid, den, var inte sig själv efter 3 rejäla vurpor. jag och staffan är mosiga och blåslagna. men nedrans kul var det. jag var bäst på karaeoke kvällen till ära, som vanligt :P 
kvällen slutade framför 300 i en utomordentligt skönt soffa. underbart.   

dagens visdom; det är inte lätt att äta mat från backen när man tilldelats alldeles för långa ben till den där på tok på korta halsen.