det har blåst hela dan, hela natten som var, så pass mycket att jag vaknade runt fyra snåret och var promt tvungen till att väcka staffan med kommentaren : "fan så det blåser". Han knorrade bara till lite och drog täcket upp mot hakan. axeln värkte, värkte lite mer än vanligt. även jag försökte krypa under täcket lite extra, för vinden bet ända in i rummet. men, det var som om gud redan hade straffat mig för något sattyg jag ännu inte utfört, för jag fick inte upp täcket. min högra arm hade låst sig i ett läge, allt annat värkte in i själen. så jag rullade runt och hasade mig fram och tilbaka och hade efter mer om och men än det var tänkt täcke över hela kroppen.
staffan frågade om jag kände mig handikappad, han menade på att min arm hade somnat, det hade den inte, den VAR handikappad, på riktigt, 

morgonen kom, och morgonen gick. frukosten kom och frukosten gick. trött som vanligt efter morgon mjölkningen däckade jag i sängen ett par timmar. men efter att ha kommit till den bista insikten, att skulle jag gjort den där läkarundersökningen som vi måste göra innan fallskärmshopparkursen, idag, så hade jag med största sannolikhet inte gått igenom. så jag tog min stolta röda järnspringare på en liten tur i skogen. mina knän var nästan, men bara nästan, värre en den där förgrömmade armen jag nämnde tidigare. det är nästan så att det börjar bli på tiden att reklamera sig själv. här har man inte ens levat (hoppas jag) en halv livstid och man börjar redan rosta i fogarna. 

nåväl. man kan ju undra vad denna video har för syfte...