... jo tack jag vet. jag är ganksa dålig på att kasta saker. dåligt bollsinne, kallar dom det. var aldrig bra på bollsporter. förstog aldrig tjusningen med att hysteriskt jaga bollar av olika slag, med tillhygge eller ej. jag vill kartlägga att basket är för mesar, vilken jävla messport. skulle man råka lägga en hand på en av motståndarlagets spelare hör man genast visselpipan ljuda genom rummet och hur domaren skriker foul.

jag drar minnena tillbaka och minns med bitterhet hur jag i basketturneringen i åttan blev utvisad för att ha gett en tjej i motståndarlaget en käftsmäll. utvisningen var helt oberättigat eftersom jag med all säkerhet var säker på att jag inte alls givit DENISE, för det var så slynan hette, någon käftsmäll. jag råkade veta att hon och domaren stog ganksa nära varandra och förmodligen hade dom utbytt kroppsvätskor också. hon tyckte säkert att jag var ett hot för hennes spelande och flirtade till sig en utvisning åt mig. tack o tack. sedan den dagen hatar jag allt som har med basket att göra.

amerikansk fotboll eller för den delen rugby har jag inte provat på, men jag är tämligen övertygad om att jag skulle tycka om det. jag hade mattrugby i skolan. det var grejer. man gjorde sig fruktansvärt illa och alla hatade varandra efteråt, men kul som fan var det. jag minns en gång när brottarmax skulle ta bollen ifrån mig. han kom springande i 90 knyck, i en något framåtböjd sällning, fast besluten om att ta bollen ifrån mig. men jag ville inte ge vika. smällen var brutal. jag liksom flög bakåt i en voltliknande rörelse och landade på bakhuvudet/nacken i gymnastiksalsgolvet. gjorde föbannat ont. men det var tider.


saknar skolgymnastiken. verkligen. jag är på tok för slapp nu. soffpotatis. vä. det bästa minnet var trots allt multisporten i slutet av nian. herre gud. jag gick hem med blåsor över hela fötterna (sista biten av loppet körde jag i strumplästen eftersom jag inte kunde ha skorna längre),  en 5 cm lång träbit inkörd i handen och mjölksyra i benen som inte var ut av denna värld. men känslan är skön. när man är så trött att man kappt kan andas och när hela kroppen känns som om den blivit körd genom ett centrifugprogram.

lite så var det också på orieteringen på berga. man sprang sig fördärvad. jag gillar att spring i skogen. man har inte riktigt någon uppfattning om hur långt man har sprungit och träden liksom omsluter än så man får lite extra energi. annars känns det ganka meningslöst att springa omkring som ett påtänt troll i skogen. sista orienteringen vi hade var inte riktigt klok. det var jag frida och lidingö som sprang. varför lidingö var med vet jag inte. hon hade inga vänner och frågade i sista sekund om hon fick springa med mig och frida. goda själar som vi var sa vi ja, vilket misstag. hon tjatade om allt och ingenting och var helt värdelös på själva uppgiften, närmligen att hitta kontrollerna. när frida fick ett lättare astamanfall, blev hon helt vansinnig, och bad frida springa snabbare. jag räddade dock situationen (i'm too good) när jag förklarat vad frida led av. när vi väl kom i mål, efter inte allt för dålig tid lindade jag upp min lätt skadade fot och började asflabba när jag såg eländet. jag hade misstänkt att den skulle bli lite sliten, men när jag såg att hela skiten såg ut som en ballong fylld med vatten blev jag våldsamt överraskad.

ja, det var tider.

övrig rapport. min ko läker fint. men den måste nog fyllas i lite sen. mina blåmärken gör inte lika ont längre. jag har verkligen ett mycket oattraktivt blåmärke på ena rövhalvan. som jag sa i helgen; jag ser ut som ett våldtäktsoffer där förövaren missat "the target". inte lätt.

om exakt 3 timmar och 45 min har jag prov i kemi b. öppnade boken först på vägen hit. men det blir nog fint. jag och albert är goda vänner ska ni veta.

hur blir helgen...?!