jag har precis tuggat i mig ett stycke illusionist, mycket se värd vill jag lova. precis efter att prinsen skjutit sig uppenbarar sig slutet inför mina ögon trots att jag inte sett det ännu (UNDERBAR känsla). det var så listigt uttänkt. allt ihopa. många filmer man ser slutar i ett enda stort antiklimax, eller så är de bara otroligt förusägbara. och hur jobbigt är det inte när man känner att man ödslat tid på en film man lika gärna kunnat se trailern på för att förstå vad hela filmen handlar om och kommer sluta?
men så va inte fallet med denna film. och hur bra är inte edward norton?

jag vill ännu en gång uppmärksamma den känsla som kom över mig. lite som när man sitter och räknar matte och har tuggat sönder suddigummit i toppen på pennan och gnuggat sönder tinningen över ett tal man inte kan lösa och så plötsligt händer det, som från ingenstans uppenbarar sig lösningen, helt briljant. precis den känslan var det efter det att prinsen skjutit sig själv. klart sophie inte var död. allt var bara ett trick. en del i en stor illusion. vilket mästervärk. var länge sedan jag såg en sådan genomtänkt film. och som grädde på moset var den inte tre timmar träsmak i röven lång heller.

i morgon drar jag, staffan, karel, anders, en platta öl och herr koskenkorva vill borlänge, igen. hoppas det blir lite mer åka av denna gång.

hoppas