jag borde inte skriva nu, inte nu. men jag är en av alla de som inte lär sig av sina misstag.
nåväl.
när jag var liten burkade jag gå omkring i tron om att om man trodde på någonting tillräckligt mycket, slöt ögonen riktigt hårt, hoppades att det man ville hända skulle ske, så hände det. jag kan medge att jag ibland, även i dessa dagar kan tro på det. men någonstans på vägen försvann den optimisten i mig. omöjlighetstänkandet växte i mig. men, hur kommer det sig att man från början börjar tro på något så abstarkt som att man med endast viljan kan styra om något kommer ske elle inte?
jag antar, att det börjar med en ren slump, att man i ett ögonblick önskar sig någonting, sluter ögonen och hoppas, och så, plötsligt händer det, ens önskan går i uppfyllelse.  så efter den enda gången, tar storhetsvansinnet över och man tror att man kan erövra världen med endast tillräckligt mycket vilja och hopp. sen, när besvikelse, på besvikelse slår dig, så slutar du tro. inser att livet endast är till för att jävlas med dig. att det inte är någon mening med att hoppas på någonting, eller för den delen ha förväntningar på något. jag vill inte påstå att det alltid är så, för det vore att ljuga, men ibland, kan saker och ting vara lite jobbiga, det är allt.

eftersom det bara tycks bli värre, med hopp och förväntningar skippar jag den delen och lever i att det blir som det blir, hmm, nu vill man ju inget hellre, än att, hoppas att det bli som jag tänkt mig, men, jag har inte tänkt mig något och jag hoppas inte, för jag vet.

Du, min ängel.