...på typ en eftermiddag eller så. jag är uttorkad, har ont i skallen och är svullen och röd i ansiktet. känns inte som någon underdrift heller. jag har med en ångest övarsvall nätt och jämt plågat mig igenom ett avsnitt i fysikboken. har i seriösa banor börjat fundera på om jag kanske borde lägga ner kursen. om jag klagat tidigare ber jag om ursäkt, för dessa gånger är varken mätbara eller ens värdiga att mäta sig med denna gång.

jag har gråtit, halva förmiddagen, och halva eftermiddagen. jag har suttit med 10 fysik uppgifter i sex och en halv timma. har inte blivit klokare heller. så jag kan medge att det känns rätt så tröstlöst. jag har gråtit, skrikit och klagat i staffans öra. stackars människa. jag pratar nu om min bror om det någon som känner sig förvirrad. han har typ gjort alla uppgifter och jag har med gråten i halsgropen, eller för den delen rinnandes ner för mina kinder och droppandes över mina papper tittat på. en flaska 80% skulle inte sitta fel nu.

bara 2 avsnitt och en lab kvar att göra denna vecka. jag vet inte om det är till någon tröst att detta egentligen, är en kurs man läser på 1½ år och med lärare. det känns ännu med hopplöst, tror jag. jag ska läsa dessa 150 poäng av ren och kär skit på 15 veckor utan lärare. hopplöst. känns som om det är ordet jag söker. men om jag inte läser denna kurs nu, när ska jag då göra det? jag behöver lite uppmuntran. en kram, skulle inte sitta fel.

saknar närhet i veckorna. uppmärksammade detta faktum då jag låg med huvudet i min goda mors knä och stirrade tomt in i mediabombandet från tv'n igår. hon lät förnöjsamt och började klappa mitt hår. det var så mysigt. kände hur känslosam jag plötsligt blev, satte mig upp, gick in på mitt rum och fälde en tår. bah. hur blev jag så?!

får supa skallen av mig med frida på fredag. bokstavligt talat. gamla goda tider.

jag har haft samma strumpor i över en  vecka och dom luktar kattpiss