jag har många gånger ansett mig själv som likgiltig, förmodligen för att skydda mig själv. förmodligen. ibland anser jag att jag nog försöker skydda mig själv lite väl mycket. lite för rädd att cykla utan stödljul. inte bokstavligen, men innebörden är ungefär den samma.

>någonting har börjat röra sig inom mig, en känsla, något ja tidigare mest visat för att inte framstå som helt och totalt hjärtlös, omtanke. den känslan har vaknat till liv inom mig. dvalan är över.

omtanke, är något man visar någon man vet att man får tillbaka den av. det är lite läskigt. att öppna sig för en annan individ på detta vis. man har mycket att vinna på det, men ack så mycket man skulle kunna förlora. ett asplöv en blåsig höst har säkert högre odds att sitta kvar en dag till än att man skulle råkat springa in just den människa man är menad att vara med. så, hur ska man våga släppa taget helt? sattsar man allt, kan man också förlora allt. så, vart står man då? när man inte har något, hur plockar man upp bitarna av det som inte finns?

jag kan komma på mig själv med att stirra ut i tomma intet, rädd att det är så det ska kännas, tomt. i vilket ögonblick inser man att något avviker sig från allt annat? och när är något unikt, när? det skulle lika gärna kunna vara lika illa som alla andra gånger. hur vet man att det inte är så? 

nåväl. får tygla min rädsla.

det är dåligt att tänka dumma tankar, jag är bra på att tänka dumma tankar, alltså är jag dålig. mitt löfte om att bli en bättre människa är inte mest för andras skull utan för min egen för jag är trött på många av mina manér. vem har för den delen bestämt att det skulle vara dåligt att bli än bättre människa bara för andras skull?