vad kan jag göra. det här driver mig till vansinne. jag känner mig oförmögen att göra något. står där med händerna utsträckta men ändå bakbundna. jag tittar, men ser bara det man kan se i ett mörkt rum, ingenting. jag svamlar, runt, runt i ett mörker. jag vill komma ut men slår bara i väggarna, hittar ingen utväg. ingen alls. snälla, en vänlig hand. jag ber. hjälp mig. jag har satt mig i den här smöjran själv. jag bli galen. tugga sig själv i handlederna.
jag önskar så innerligt att han skulle sluta sparka och slå där nere. jag orkar inte mer. börjar tänka på hur skönt det skulle vara att se blod rinna, rinna från mig. jag har ju predikat mot det i hela mitt liv. och nu vill jag inte annat än att göra mig själv riktigt illa. straffa mig. nu.
jag måste reda ut allt själv. men jag vet inte hur man gör. oförmögen var ordet. jag är en feg jävel. besatt. hur kan man känna sig så ensam trots denna närhet jag har. jag känner mig egentligen inte ensam det är bara det att jag inte vet vad jag ska göra. vad gör man när man inte vet vad man ska säga, vad gör man när man vill ångra något man önskar aldrig skett? vad gör man när man inte vet hur man ska säga förlåt, för att man vet att det inte duger? vad gör man när man helt eneklet vet att man är otillräckligt men att det inte duger att säga det? vad gör man? oförmögen. min sand rinner iväg. har jag förstört något? jag hoppas verkligen inte det. jag orkar inte. orkar inte höra mer. orkar inte vara arg. jag är allt bra larvig. men snälla. du är för bra. för mig. jag förtjänar ingen. jag är trasig och dålig, för det mesta, så vad gör jag för att förtjäna dig. jag vet ingenting om dig. egentligen, men trots det tar jag för givet att du är en bättre människa än mig och inte gjort några fel. inte sårat någon, inte gjort saker bara för ditt eget syfte, din njutnings skull. ångar du det i så fall, på riktigt? undrar, mycket. vill veta men den där rösten som jag nämnde tidigare ber mig att ge fan. jag undra hur har du blivit som du blivit, hur blev du så bra? jag du vet säkert vad jag pratar om. träning ger färdighet antar jag. är det inte så?
samma visa för min del, varje gång antar jag, svartsjukan, helt ogrundad, helt obefogad, men dess närvaro så nära, påminnande om något som aldrig funnits. jag är för nyfiken för mitt eget bästa. musiken är det som lugnar ner mig. jag skulle behöva den mer. mycket mer..