Kanske när du kommer hem...
Efter igår, och efter att jag rensat tankarna, efter all den värsta vreden släppt min kropp, kan jag bara känna, som någon sa; nu såhär i efterhand kan man önska att man aldrig börjat på Berga. För med Berga medföljer att förbannat "Bergasnack" och ska jag vara ärlig är jag så innerligt trött på det.
Insest, skulle man kunna uttrycka det bättre?
Aldrig har jag blivit så manipulerad, jag som trodde jag hade hittat mig själv där någonstans i smörjan? Men jag H A R F Å T T N O G ! ! ! Är det ingen som ser? Är det ingen som ser vad det är ni lever i? Hur fastande man i det där diket? Jag var glad att jag tagit mig upp. Efter igår skiter jag i det. Jag skiter i allt, allt som har med det där att göra. Jag är trött på manipulationen, att J A G, inte insett vem som är vem, vad som är vad, och vad som gör en kompis. En vän, är det inte en vän som har förståelse? Kan du förklara vad en vän är? Hur mycket ska man behöva stå ut med för att det fortfarande ska vara värt den så kallade vänskapen?
Ursäkta mig?! Jag ska inte ursäkta mig, men kan någon leda mig ur denna vindlande tunnel av spelets så kallade regler? Förståelse, var det inte det som var a och o?! Jag har försummat mitt eget välbefinnande för något som jag aldrig borde trott på. Varför ställde jag aldrig mig själv i centrum, varför lät jag utrymmet tas ifrån mig? Hur kunde jag leva så?
Så vem är det som är så sjuk? Det är inte för mig att avgöra. Det som är för mig att avgöra är vad som är bra för mig?! Ä R D E T I N T E? Något jag nu lärt mig, bättre sent än aldrig, är att den enda som jag, från och med nu, ska lyssna på, är mig själv. Säg att det är så. Vad har jag att förklara, vad vet ni om varandra, vad vet någon om någon annan, om ingen frågar? Varför lyssnar ni alla på någon annan i stället för det mest självklara, sanningen?
När slutade mänskligheten kommunicera med varandra? Vad an detta baktalande?
Jag sitter fast i ett råtthål, men fa-an ta det, nu kommer jag få svart tunga igen, men dra åt fanders med all den här absurda Bergaleken, tog den aldrig slut, fortsatte rövsklickeriet bakom min egen röv? Glömde jag att titta efter när jag hörde småsnattrande horungar som spred ryktena vidare? Såg jag inte då? Jag trodde inte detta om mänskligheten, visst, jag visste att din buksvåger hatade dig för något du inte gjort, jag visste att deras bästa vänner stack för att andra sidan kunde förvrida alla andras ord lite mer, lite bättre. Men SÅ totalt genomruttna? Jag önskar jag kunde tittat på ovanifrån, skrattat åt deras åtknytna könsdelar, hur de vreds av smärta, hur de vände den kappan efter den vinden, och log, trots smärtan. Men det kan jag inte, jag kunde inte, men nu kan jag. Bollen har aldrig varit hos mig. Det är ni som är misslyckade, det är ni som aldrig förstod hur man tog sig ur. Vem springer fortfarande i hjulet? Jag borde hoppat ur hjulet tidigare, egentligen, borde jag aldrig klivit i, men jag gjorde det. Jag gjorde det nu. Nu är det över. Jag har lämnat allt nu. Varför ska jag dras med det som får mig att må så dåligt?
Jag fann inte mig själv där. Är det någon som funnit sig själv där? Senast du tittade efter, var det inte då en liten 80% vodka försupen liten fågel som viskade i ditt öra?
Jag ska inte ljuga, jag var en del av det, jag snackade skit, jag gav människor groteska smeknamn, jag hatade dom, jag hatade allt, jag baktalade folk som aldrig förr, jag hade fördommar, jag fick utlopp för fördommarna, jag slickade en del röv, jag vände även min kappa efter en del vindar, m e n, nu är jag trött på det, jag vill inte veta av det längre, jag vill inte vara en del av det. Det har lämnat mig.
Jag förstökte vända kappan igår, jag försökte rätta till det. Men jag skäms för att jag gjorde det. Jag skäms för vem jag blev igår. Jag är glad att igår hände, så att jag äntligen kunde se med egna ögon. Jag tror, att äntligen är jag redo, redo att släppa taget. Det var en tid, en tid i mitt liv, en tid jag äntligen att släppa, och säga: "Det var då, det kanske inte var så tokigt just där och då, men nu är det inget annat än minnen". Med tiden förändras saker. Jag har förändrats, personligen. Inte mycket. Men små detaljer. Kanske räcker det. Det gjorde tydligen det.
Jag är arg, och ledsen, för det är så man regarer när man måste släppa taget om något som betytt mycket för en, det är så man reagerar när insikterna slår dig hårt över näsryggen. Det är så man skyddar sig. Det är så J A G fungerar, reagerar, men sen när(?) behövde jag förklara min egen existens?
Nu ska jag se framåt, lägga detta bakom mig.
Denna nya framtid, utan baktalande, utan ren och skär dynga.
Detta har betytt mycket för mig:
Om man lever i nuet, behåller man förmågan att glädjas och känna med andra. Och riktigt vuxen behöver man aldrig bli. Vuxna är bara barn med rynkor. Ungdom är dessutom inte en tidsrymd, utan ett sinnes tillstånd. Ingen blir gammal av att leva ett visst antal år, men kanske mer mogen. För varje år som går, lämnar livet nya spår. Dess namn är som vi vet - Erfarenhet.
Dessa spår, har givit mig erfarenhet, men spåren har nu snöat igen, det enda som just finns kvar, är erfarenheten, inget mer. Känns det som.
Denna vill jag tillägna dig, du och ingen annan. Du vet nog vem jag pratar om, vi behöver inte nämna några namn, så kan de i hjulet få något att klura på.
Den får mig att tänka på dig. Titta på texten.
Insest, skulle man kunna uttrycka det bättre?
Aldrig har jag blivit så manipulerad, jag som trodde jag hade hittat mig själv där någonstans i smörjan? Men jag H A R F Å T T N O G ! ! ! Är det ingen som ser? Är det ingen som ser vad det är ni lever i? Hur fastande man i det där diket? Jag var glad att jag tagit mig upp. Efter igår skiter jag i det. Jag skiter i allt, allt som har med det där att göra. Jag är trött på manipulationen, att J A G, inte insett vem som är vem, vad som är vad, och vad som gör en kompis. En vän, är det inte en vän som har förståelse? Kan du förklara vad en vän är? Hur mycket ska man behöva stå ut med för att det fortfarande ska vara värt den så kallade vänskapen?
Ursäkta mig?! Jag ska inte ursäkta mig, men kan någon leda mig ur denna vindlande tunnel av spelets så kallade regler? Förståelse, var det inte det som var a och o?! Jag har försummat mitt eget välbefinnande för något som jag aldrig borde trott på. Varför ställde jag aldrig mig själv i centrum, varför lät jag utrymmet tas ifrån mig? Hur kunde jag leva så?
Så vem är det som är så sjuk? Det är inte för mig att avgöra. Det som är för mig att avgöra är vad som är bra för mig?! Ä R D E T I N T E? Något jag nu lärt mig, bättre sent än aldrig, är att den enda som jag, från och med nu, ska lyssna på, är mig själv. Säg att det är så. Vad har jag att förklara, vad vet ni om varandra, vad vet någon om någon annan, om ingen frågar? Varför lyssnar ni alla på någon annan i stället för det mest självklara, sanningen?
När slutade mänskligheten kommunicera med varandra? Vad an detta baktalande?
Jag sitter fast i ett råtthål, men fa-an ta det, nu kommer jag få svart tunga igen, men dra åt fanders med all den här absurda Bergaleken, tog den aldrig slut, fortsatte rövsklickeriet bakom min egen röv? Glömde jag att titta efter när jag hörde småsnattrande horungar som spred ryktena vidare? Såg jag inte då? Jag trodde inte detta om mänskligheten, visst, jag visste att din buksvåger hatade dig för något du inte gjort, jag visste att deras bästa vänner stack för att andra sidan kunde förvrida alla andras ord lite mer, lite bättre. Men SÅ totalt genomruttna? Jag önskar jag kunde tittat på ovanifrån, skrattat åt deras åtknytna könsdelar, hur de vreds av smärta, hur de vände den kappan efter den vinden, och log, trots smärtan. Men det kan jag inte, jag kunde inte, men nu kan jag. Bollen har aldrig varit hos mig. Det är ni som är misslyckade, det är ni som aldrig förstod hur man tog sig ur. Vem springer fortfarande i hjulet? Jag borde hoppat ur hjulet tidigare, egentligen, borde jag aldrig klivit i, men jag gjorde det. Jag gjorde det nu. Nu är det över. Jag har lämnat allt nu. Varför ska jag dras med det som får mig att må så dåligt?
Jag fann inte mig själv där. Är det någon som funnit sig själv där? Senast du tittade efter, var det inte då en liten 80% vodka försupen liten fågel som viskade i ditt öra?
Jag ska inte ljuga, jag var en del av det, jag snackade skit, jag gav människor groteska smeknamn, jag hatade dom, jag hatade allt, jag baktalade folk som aldrig förr, jag hade fördommar, jag fick utlopp för fördommarna, jag slickade en del röv, jag vände även min kappa efter en del vindar, m e n, nu är jag trött på det, jag vill inte veta av det längre, jag vill inte vara en del av det. Det har lämnat mig.
Jag förstökte vända kappan igår, jag försökte rätta till det. Men jag skäms för att jag gjorde det. Jag skäms för vem jag blev igår. Jag är glad att igår hände, så att jag äntligen kunde se med egna ögon. Jag tror, att äntligen är jag redo, redo att släppa taget. Det var en tid, en tid i mitt liv, en tid jag äntligen att släppa, och säga: "Det var då, det kanske inte var så tokigt just där och då, men nu är det inget annat än minnen". Med tiden förändras saker. Jag har förändrats, personligen. Inte mycket. Men små detaljer. Kanske räcker det. Det gjorde tydligen det.
Jag är arg, och ledsen, för det är så man regarer när man måste släppa taget om något som betytt mycket för en, det är så man reagerar när insikterna slår dig hårt över näsryggen. Det är så man skyddar sig. Det är så J A G fungerar, reagerar, men sen när(?) behövde jag förklara min egen existens?
Nu ska jag se framåt, lägga detta bakom mig.
Denna nya framtid, utan baktalande, utan ren och skär dynga.
Detta har betytt mycket för mig:
Om man lever i nuet, behåller man förmågan att glädjas och känna med andra. Och riktigt vuxen behöver man aldrig bli. Vuxna är bara barn med rynkor. Ungdom är dessutom inte en tidsrymd, utan ett sinnes tillstånd. Ingen blir gammal av att leva ett visst antal år, men kanske mer mogen. För varje år som går, lämnar livet nya spår. Dess namn är som vi vet - Erfarenhet.
Dessa spår, har givit mig erfarenhet, men spåren har nu snöat igen, det enda som just finns kvar, är erfarenheten, inget mer. Känns det som.
Denna vill jag tillägna dig, du och ingen annan. Du vet nog vem jag pratar om, vi behöver inte nämna några namn, så kan de i hjulet få något att klura på.
Den får mig att tänka på dig. Titta på texten.
Men shit!
Var det allt ni kunde komma med?
Jigglypuffie hade följande att tillägga:
Hoppas du har roligt på kolmården! Kittla Siri lite under foten från mig.
I miss you quite terribly..
Charmander hade följande att tillägga:
Taffsan nu sitter du fint o försöker att inte stjäla här, det e ju helt klart synligt att låten är dedikarad till MIG och inte nån rosa liten boll .. Men du. vi kan ju "hata" tillsammans gubben.
Jigglypuffie hade följande att tillägga:
Hata gubben? Arne Weise, jag hawtar dig!
Charmander hade följande att tillägga:
Korrwekt (Saga la till ett w o d blev bara så himla bra). Tack för goatsen förövrigt ;)
K hade följande att tillägga:
De flesta som umgås i de mer "livade" kretsarna de gjorde när de började på berga lever kvar i skiten, medans de andra "starkare" har tagit sig vidare.. Just tack vare att ni alla betedde er som de fittorna ni var mot mig och flera så har jag tagit mig vidare.. jag kommer gå långt, tack vare allt ert skitsnack och alla era trackasserier, till och med det ni sa i "tysthet". Tack så jävla mkt!
Charmander hade följande att tillägga:
vem fan e K liksom ?
K hade följande att tillägga:
Tänk efter så vet du nog.
Charmander hade följande att tillägga:
vafan har JAG gjort nu ? :D
Så jävla många Karin o alla kände väl sig förtryckta liksom ?
K -inte som i Karin. hade följande att tillägga:
Haha, jadu.. det gjorde nog alla, men hur tror du vi hade det som var VÄRST utsatta HELA tiden? AV ALLT JÄVLA SKITSNACK, GLÅPORD OCH SKVALLER?!
Hanna hade följande att tillägga:
Va fan är det för gnabb som äger rum här. Palla vara anonym!
Trackback