Hösten 2015 kommer i min historiabok omskrivas som en otroligt vacker och glädjerik höst. 

Solen har värmt så gott som varenda dag. Långsamt målat träden varmt orangea, för att till slut låta dess löv falla till marken och lämna den där speciella höstdoften i den klara luften. 

Med en höggravid mage har jag njutit varenda sekund hemma sedan slutet av augusti då jag gick på gravidledighet. Klappat magen och funderat på vem som gömt sig där inne. Tryckt min hand mot de buffar som kommit från varelsen på andra sidan skinnet. Undrat hur det ska bli. Om hur jag skall axla rollen som mamma. Och inte bara som Hanna. Om jag skall ha förmågan att kunna älska mitt barn så mycket som den förtjänar. 

Jag har njutit av att få gå hemma med min mage. Njutit av att få vara gravid. Trots de begränsningar det på sätt och vis skapat. Jag har verkligen uppskattat att få ha känt ett liv växa inom mig. 

 

Den 27 oktober valde denne någon att det var dags att börja ta sig ut. Då var det dags att börja säga farväl till gravida Hanna och välkomna mamman Hanna. Det spelar nog egentligen ingen roll hur många böcker man läser. Hur många historier man hör. Din förlossning blir din egen. Ingen kan någonsin beskriva hur det kommer kännas för just dig. Vad det är du går och väntar på. Den natten hade jag när jag gått upp för att kissa känt en lätt mensvärk i ryggslutet. Men jag tänkte inte så mycket på det egentligen. Så när jag varit vaken ett par timmar sög det till i magen. Som ett brett bälte kom en molande, sugande värk. Jag gick på toa, Och ner i toan for något som jag misstänkte var det de i böckerna kallade för slemproppen/teckningsblödningen. Lite av varje kan jag tänka. Visste att det kunde betyda att det var både nära men att det även kunde dröja. 

Så jag tog mig för det jag hade tänkt göra för dagen med ro. Trots att den där sugande, molande känslan runt bålen kom och gick.

Jill kom på besök. Jag hade innan hon kom lyckats ta mig till affären och handla sådant jag trodde att jag skulle vilja ha med mig till förlossningen om det nu blev av. 

Vi gjorde ugnspannkaka och vräkte i oss hela plåten. Jag kände fortfarande den där mensvärkliknande smärtan komma och gå lite under dagen. Jag började nog ändå förstå vad som komma skulle. Det började nog bli dags att föda barn. Snart skulle jag få träffa den som vuxit i min mage i 9 månaders tid. 

Klockan halv tre gick jag ut i stallet för att mocka. Då började vad jag antog för att vara värkar att bli ganska påtagliga. Vad som kändes som var och varannan minut vad jag tvungen att ta stöd mot något och bara stå och andas. Jill höll mig sällskap och tyckte att det verkade börja se lite jobbigt ut för mig. Men jag höll god min och pratade på om förlossningar och livet efter och allt möjligt med Jill. Klockan 16.00 kom Linus hem. Då var jag klar med nästan allt i stallet. Vattnet var tvunget att fyllas på och gången sopas. 

 

Så jag gick in. La mig i soffan och försökte slappna av. Linus gjorde sådant han kände han var tvungen att göra innan vi åkte in, men kollade hela tiden hur jag hade det. Strax innan fem åkte Jill hem. Hon tyckte att vi nog började behöva ha tiden för oss själva. Jag gick in i duchen. Duschade upp allt varmvatten. Försökte raka benen (?) men det var rätt svårt för när värkarna kom visste jag inte om jag skulle stå eller sitta. Det mesta var obekvämt. 

Efter duschen kopplade linus på mig Tensen. Nu började jag klocka värkarna. Klockan var nog 20 över fem. Värkarna kom med ca 3-4 min mellanrum. Jag fokuserade på att slappna av så fort jag kände att värkarna började klinga av. Vred på Tensen så mycket jag förmådde när värkarna tilltog i styrka. 

Det började bli dags att ringa förlossningen. De uppmanade mig att stanna hemma så länge jag vågade/orkade eftersom "det kunde ta tid". So i did. Strax efter sju började jag tycka att det var jobbigt. värkarna var täta (3-2 min i mellan) och ca 1-1,5 långa. Så Linus kvällsfodrade hästarna och jag packade in mig i bilen. Så åkte vi. Lämnade Tyra till Louise. Klockan 20.30 var vi inne. Vi fick vänta ett litet tag innan vi fick komma in i en rum med jordens, då förmodligen, obekvämaste brits. De kopplade upp mig på CTG apparaten för att se hur barnet verkade må och hur täta mina värkar var. klockan 21.30 kom en barnmorska in och skulle känna efter hur det låg till. Hon ställde först lite frågor, men konstaderade snart att jag "varit mycket duktig hemma" jag var 9 cm öppen. Då kändes det plötligt inte som att det hade varit så tugnt. Linus och jag lotsades in i ett nytt rum. Med en mycket mer bekväm säng. Medan barnmorskan och undersköterskan var och fixade med lite papper stog jag och tog värkarna mot en vägg. Linus tryckte mot min länd och frågade om jag trodde att barnet skulle komma den 27e eller den 28e. Klockan var då 22 och jag utbrast att jag innerligt hoppades att hen skulle komma den 27e för mycket längre skulle jag kanske inte stå ut.

Värkarna fortskridde. Jag fick akupunktur och kunde slappna av riktigt ordenligt ett tag. Men snart gjorde varken akupunktur eller tens något. Det gick en halvtimma eller så och barnmorskan konstaterade att jag var 10 cm öppen men hade en liten kant kvar. Och uppmuntrade mig till att ställa mig upp vid en gårullator och trycka på när värkarna kom för att få vattnet att gå. Känslan av att få "trycka på" skrämde mig lite.och till en början gjorde jag väldigt halvhjärtade försök. Jag bad om att få gå på toa och tog två värkar där. Barnmorskan och undersköterskan försvann (och läkarstudenten som kommit in någongång under tiden) ett tag och jag försökte kissa. Det gick inte. Så jag skulle ta mig tillbaka till sängen. Men i den lilla hallen som var mellan toan och förlossningsrummet kom en värk. Jag bad linus trycka på min ländrygg och "splasch" så gick vattnet. Linus kastade jag blixtsnabbt bakåt och slapp få allt på sig. Vi tog oss in i rummet och tryckte på knappen och bad om ursäkt för den lilla olyckan vi ställt till med. 

 

Barnmorskan kände efter igen och nu var jag så pass öppen att jag fick börja krystan. 

Förloppen fortskridde. Jag krystade. Det kändes på riktigt som att man skulle skita på sig. Men barnmorskan menade på att det var så det skulle kännas. Så jag körde på det. Det får väl kännas som att alla som har huvudet i den där regionen kommer få ny ansiktsfärg. Om de säger så, så är det väl så. Jag valde att ge mig helt hän till barnmorskan och undersköterskan. De gör ju inte annat än att förlöser barn, så vill jag att barnet skall komma ut fortast möjligt lär jag lyssna på vad de har att säga. Hur obekvämt, och ont det än gör. De vet bäst. Jag andades mig genom värkarna och gjorde verkligen mitt bästa att slappna av så fort varje värk började klinga av. Men ju längre ner barnet kom. Desto svårare var det att slappna av. Linus stog hela tiden vid min sida. Gav mig vatten mellan värkarna. Höll min hand när jag bad om det. När huvudet var så långt ner att de kunde se det var det i princip omöjligt att slappna av mellan värkarna. Det var skönt att få trycka på. Även om det kändes som att allt skulle gå sönder där nere. Jag talade högljudt till mig själv att "det går bra, det är lugnt, det går bra, jag klarara av det här": Lät förmodligen inte alls friskt. 

Mellan de två sista värkarna. sekundrarna innan jag äntligen fick ut barnet brast det för mig. Jag skrek, och grät i något som kändes panik. höll Linus hand och tittade i hans ögon och ville så innerligt att allt skulle vara över, för det gjorde så ont. Och så fick jag trycka på en sista gång och så var hon ute. Hon. En tjej. Läkarstudenten la henne på mitt bröst och hon var så otroligt vacker. Lite fettig på ryggen och på huvudet. Men så fin. Inte blå. Inte ku-klux-klan-format huvud. Hon var rund och fin och skrek lite över det obekväma med att behöva ha blivit född. Från att ha haft det varmt och gott i magen till att släpas ut i kallt, ljust rumt utpressad genom en jävligt underdimensionerad kanal.

 

Klockan vad 00.10, så hon lät mig få vänta till den 28e. Men jag stod ut. Jag gjorde det. Jag födde Linus och min otroligt vackra dotter. 50 cm lång. 3420 gram tung. Jag gjorde det. Med bravur. jag var så nöjd över hela händelsen. Det var magiskt. Trots smärtan. Jag vill tacka barnmorskan och undersköterskan, för den fantastiska vägledning jag fick. 

 

Vad som inte var så najs var när de skulle snygga till en där nere. Var så jävla överskänslig så bara hon tänkte röra mig höll jag på att studsa av sängen. De försökte döva det med lustgas. Vilket inte funkade sådär jättebra. Jag fokuserade mest på att andas in den där skiten. Fick lite lokalbedövning men det hjälpte inte så mycket i huden så där var det bara att bita ihop. 

 

Det var skönt när det var klart och jag och Linus fick ligga själva i sängen med henne och mysa. Hon snuttade. Linus sov och jag halvslumrade. Trött som fan. 

Kändes som att jag sprungit ett marathon och när jag några timmar senare fick gå upp och duscha skakade hela min kropp hysteriskt av utmattning. Var tvungen att sitta på golvet och duscha för att inte svimma. Jag och Linus och Manda (som hon dirket fick heta) lotsades till ett annat rum där vi fick spendera natten. Jag sov inte många timmar den natten. Låg bara och tittade på underverket på mitt bröst. Att något så vackert kommit ur mig. 

 

klockan 11 fick vi åka hem. Efter att barnläkaren godkänt det. 

Sedan dess har allt gått bra. Hon är så vacker så att det gör ont i mig. Hon är det vackraste med hela den här fantatiska hösten. Ibland blir känsslorna för stora, för överväldigande och då gråter jag en skvätt. Av lycka. Så många tårar jag fällt i mina dagar, men aldrig så många över lycka som nu. 

Manda är en glädjespridare i mitt och Linus liv. 

 

Det spelar ingen roll hur många böcker du läser, hur många hisorier du hör, hur många barn du träffar. För inget kan rättfärdiga känslan du själv kommer känna när du träffar ditt eget barn. Hur känslorna bara tar över och fyller dig med sådant du inte trodde fanns. 

Det är fantastiskt. 

 

 

Välkommen till livet Manda. Välkommen in i våra liv.