Jag känner en djup outgrundad sorg i min kropp. En slags ofrånkomlig uppgivenhet där jag finner mig själv sitta stirrandes ut i något som förefaller sig som ett tomt inte där jag faller ner i en avgrund i ett mörk känslohav. Paradoxalt känner jag ett oövervinnerligt lugn, en fridfull lycka. Jag har två världshav som möts i mitt inre. Som river och sliter i min själ. 

 

Tillåter jag mig själv att bara sitta drunknar jag mellan hopp och förtvivlan. 

Så just nu, i vad det än är som försigår i mig, är det skönt att rymma iväg i studier. Där förnuft får styra över känslor. Så fort jag släpper böckerna. Så fort jag lägger ifrån mig pennan kommer paniken krypandes upp längs med ryggraden och när den är i färd att börja kittla mig i nacken greppar jag snabbt som attan pennan och kurslitterauren. Jag har inte tid att drunkna nu.