En lavett hade varit på sin plats.
Jag skulle kunna glädja mig åt att jag inte är värst. Att det finns människor värre än jag. Men skadeglädje är i långa loppet inte särskilt glädjane och inte särskilt okej heller I ärlighetens namn är det inte vackert att se upp till sig själv som någon slags biverkning av att man ser ner på någon annan. Jag blir snarare bara bitter i sammanhanget. Rent av en smula aggresiv. Det gör mig inte bättre. Det gör mig mer uppgiven än innan.
Vind, kom in i mitt liv och blås ut den här dammiga gamla vinden. Jag är inte bitter, men den här omgivningen gör mig det.
What would you do?
- Get up off my feet and stop making tired excuses ...
Det skulle jag göra. Men jag gör det inte. Jag är väl av den naturen att inte börja klättra förrän botten är nådd. Och inte utan att först ligga där på botten i mörkret och tycka riktigt jävla synd om mig själv.
Nej, jag mår inte dåligt. Jag mår faktiskt ganska bra. M E N, jag är förbannad. Förbannad för att jag låter yttre omständigheter påverka detta faktum. Jag låter mig påverkas av människors problem. Problem som inte är mina egna.
Gosh. Nu förstår jag hur folk i min närhet mår. Jag är lite utav expert på att slänga ut mina problem som fiskenät över min omgivning och se dem drunkna under dem.
Rigth back at me.
Men shit!
Var det allt ni kunde komma med?
gilla hade följande att tillägga:
Så länge du inte fortsätter att gräva när du har nått botten så finns det visst hopp.Hur går det med ridningen
Trackback