Finns det ingenting jag vill säga, eller har jag bara slutat säga det som annars snurrar i min skalle?
Varför har inläggen tystnat? Har jag slutat bry mig om den omvärld jag omringas av?
Jag tror knappast det, men jag har förstått att ganska mycket har en tendens att misstolkas. Att de få hängivna läsare jag har dragit på mig genom året valt att läsa in en allt för stor del missär i mina väl valda ord.
Väl valda. Jag sa inte sanningsenliga, jag sa: väl valda.
Låt mig säga er detta, att om en hel värld tar mig för att vara en bitter pessimist, vilket jag är väl medveten om att jag framställt mig själv att vara,  börjar de dömma mig som en bitter pessimist, och det som till en början var ett lamt försök till en provokation skapade den bittra pessimisten Hanna. Jag förväntades att vara henne. Jag blev henne. Jag är henne. Eller?
När jag tänker tillbaka på mitt handlande kan jag inte se det som något annat än ett skydd. Det är så enkelt att avfärda alla riktiga påståenden genom att måla upp en fasad.
Är jag bitter och pessimist förväntar sig ingen att jag ska vara något annat och bittra pessimister förväntas inte lyckas i livet och förväntningarna på mig sjunker och jag kan dra mig tillbaka bakom en fasad där jag tycker illa om mig själv och allt jag gör. Allt jag är.
Men vem fan orkar leva med sig själv i de tankarna? Tänk på det, hade jag V E R K L I G E N hatat mig själv hade jag med största sannolikhet inte levt idag.
Fakturm är att jag gillar mig själv ganska mycket. Mina egenskaper. Det jag åstakommit. Problemet ligger inte i att jag inte gillar mig själv, problemet ligger inte i att jag skulle vara bitter eller för den delen pessimist. Problemet ligger i att jag är allt för anspråkslös för att erkänna det för mig själv eller, Gud förbjude, andra. Jag menar, det finns ju så mycket bättre människor i världen som åstakommit så mycket mer än vad jag någonsin kommer göra. Så jag maskerar mina tillkortakommanden med att smutskasta mig själv innan någon annan hinner göra det. Jag vet, det låter skevt. Och det är det också. Men det har blivit till en dålig vana, och dåliga vanor behöver vänjas av.
Av erfarenhet att dömma är negativ bestraffning den enda inlärning som skulle fungera på mig i detta fall. Vi skulle ta bort det positiva stimuli som triggar igång mitt, i andras ögon, destruktiva beteende. Min bitterhet och pessimism föder sig på att andra provoceras av det, uppenbarligen. Jag har fått den reaktion jag vill ha, vilket kan tyckas tala emot sig själv, eftersom jag innerst inne inte vill ses som en sådan människa. Kluven.nu.

Ta mig inte på orden. Jag vet att jag har en vana att överdriva, speciellt i situationer där jag inte riktigt vet vad jag ska säga. För ofta när jag överdriver ger det ett gott skratt eller två, och alla vet att ett skratt bryter isar.

Även om min framtvingade pessimism kanske inte får alla att dra på smilbanden så rorar den i alla fall mig ibland.

Alla människor visar osäkerhet ibland. Min osäkerhet verkar ibland yttra sig så.

Jag vet att jag är ganska begåvad när det kommer till att hantera djur, till att arbeta, träna, plugga, föra mig socialt. Jag vet att jag har ett välskapt utseende.
Men jag vet också att jag är ganska begåvad i att dela med mig av mina brister, kanske lite väl överdrivet, och det är något jag ska jobba på. Jag lovar. Jag är redan på god väg!