När det hände var det absolut ingenting roligt med det hela. Och såhär i efterhand ska jag nog vara åtminstone lite glad att jag kom hem helskinnad. 
Så nu tänkte jag berätta en liten anekdot. 

Vi var på krogen. Jag min fru och en del annat löst folk. Det kan ha varit Katja, Johanna, Kassandra, Caroline (?) - av någon anledning glömmer jag hennes namn eftersom hon blivit presenterad som Kassandras syster och då blir man bara Kassandras syster i resten av sitt liv, Robin och eh .. Ja det var nog alla. Vi hade först mött upp i frugans och min stuga, ätit lite (mest chips och mest jag) och dryckit lite. Inga mängder, jag tror jag fick i mig tre drinkar. Så tog vi oss in på något dansställa. Jag kan för allt i världen inte minnas vad stället hette. Jag hade helt fått för mig att vi var på Café opera men det var vi alltså inte. Det började på A, om det nu hjälper någon. Vi dansade satan. Alltså vi dansade bokstavligt talat skiten ur stället och jag hade hur kul som helst. Tills energin tog slut och jag tappat bort mitt sällskap bland folkmassan. Försökte leta upp garderoben som jag också tappat bort men tog mig ut ur stället efter säkert trettio minuter. Ut på gatan. VART FAN ÄR JAG?!
Stod och stirrade, bländad av nionlampor från en biograf och lokaliserade mig där efter. 
Sedan hände något. 
Besynnerligt att tyckas?
Jag som tyckte jag var smart som skulle bege mig hem tidigare eftersom jag trots allt skulle jobba dagen där på fick äta upp allt vad det skulle innebära bara ett kort tag efter att jag klivit ut på gatan. 
Kombinationen alkohol-ihållande sjukdom-arbeta hela tiden-flytta-rida tog ut sin rätt där på gatan, påväg till tunnelbanan. Jag köpte min obligatoriska fyllekorv och vad som hände där efter är för mig en suddig massa. Enstaka fragment av vad som skulle kunna lika pusselbitar. 
Jag måste satt mig på tunnelbanan. Och somnat. Jora, jag somnade. Både en och två gånger. Vilket slutade i ett pendlande fram och tillbaka på gröna linjen. Alltid någon station för långt. Och någonstans mitt i allt det började jag spy. Spy spy spy. Spy precis överallt. Jag satt och spydde på golvet i tunnelbanan. Jag stod och spydde, jag spydde säkert på folk och definitivt på mig själv. Spykavalkaden måste upphört någongång när maginnehållet tagit slut. Och när klockan var runt kvart över fyra vaknar jag ur min medvetslöshet - i HAGSÄTRA?!
Får för mig att jag är i Hässelby och rusar ur tunnelbanan. Tänker att jag kan ta en taxi til Brommaplan. Springer omkring ett tag i Hagsätra innan jag inser att jag inte alls är i Hässelby. Funderar länge och väl vart fan jag har hamnat. Hagsätra? Är det inte dit Gröna linjen går ÅT ANDRA HÅLLET? Alltså, så långt bort från Hässelby och Brommplan man i princip kan komma på gröna linjen, typ Huddinge?

Så jag sätter mig på tunnelbanan som bara tänker gå till Alvik. Då ringer min fru, och undrar var jag tagit vägen. Ja, vart har jag tagit vägen? Jag måste ha låtit ganska desperat vid det laget för jag hade då och där åkt runt mellan tunnelbanestationer i över två timmar. Frida gick in på sl.se och tittade att om jag åkte till Alvik kunde jag där byta till ett tåg som skulle gå kl. 05.07 till brommaplan och på så vis hinna med nattbussen (eller vid detta laget morgonbussen) som skulle avgå 05.20. GREAT. Jag lyckas hålla mig vaken till Alvik och ställer mig för att vänta på tunnelbanan. Vad händer då? Jo det ska jag få tala om för er go'vänner. Jag somnade, S T Å E N D E. Förträffligt. Måste ju bara vara jag. Vaknar av att folk från tunnelbanan jag skulle med springer förbi mig i trappen. Rusar upp och slår förtvivlat på tunnelbanan som precis stängt dörrarna och åker iväg. FAN FAN FAN. 
Näste buss skulle gå om en timma. Rusar ut från tunnelbanestationen och ner för att hitta en taxi. Slänger mig in i en som tar mig till Brommaplan. Och av någon anledning, någon måste fan ha vakat över mig den natten trots allt, går kortköpet igenom och jag hinner precis med bussen. 

Kliver av bussen vid Törnby, ilar illa kvickt genom skogen. -22 grader. Behagligt. 
Kommer fram till huset där någon LÅST dörren. Vid det laget var jag lagom galen ska ni veta. Jag sparkade så hårt jag bara kunde och skrek för full hals: "VEM FAN LÅSER DÖRREN?!?!". 
Robin kom och öppnade. Han undrade vart jag varit. Det undrade jag med. 

Slet av mig mina minst sagt vidriga kläder och hoppade genomfrusen in i duschen. 
Det var ett asplöv som kröp ner bredvid Frida som snällt delade med sig lite av sin kroppsvärme. 

Morgonen därpå var det sjukt otrevligt att stiga upp. Men jag var så illa tvungen eftersom jag skulle jobba. Och sjukanmäla sig stod inte på schemat. Så jag släpade mig upp, gick till ICA, köpte ett bröd, en liten liten yoghurt och en liter LOKA. Och spydde upp mandarinen som jag ätit precis innan jag gick.
Tur att det var släckt på jobbet i princip hela dagen. 
Fram mot klockan 19.00 kom pizzorna som jag och Jessica beställt. Och det var ungefär då som jag vaknade till liv igen. 

Vilket jävla skit. 
Men skratta kan man åt eländet så här i efterhand. 
Inte sant?