Snälla.
Jag vill bara släppa allt jag har för händerna och sätta mig ner och sen sitta där.
Se ännu tydligare hur livet springer iväg.
För jag står stilla.
Min kropp gör det den måste, men - mitt jag - mitt själsliga jag har fastnat.
Du är i mina tankar hela tiden.
Hela hela hela hela hela hela förbannade tiden.
Jag saknar dig så mycket.
Så mycket.
Jag har gjort alla tänkbara fel. Och om jag bara fick en chans till skulle jag göra allt rätt.
Jag skulle ge allt jag redan givit och mer där till.
Jag skulle laga allt.
Jag vill laga allt.
Jag vill bara att det ska bli bra.
Fan.
Fan.
Det var inte meningen.
Jag känner mig så ensam.
Så.
Övergiven.
Jag känner mig som världens mest ensamma människa.
Och det värsta är att det inte finns någon att skylla på mer än mig själv.
Fan.
FAN!
Säg inte att du är tårarna som rinner ur mig.
Jag vill att du stannar.
Du finns i hela mig och du tar aldrig slut.
Så många tårar jag fällt.
Jag tycker inte synd om mig själv.
Jag är bara så ledsen.
Du fattas mig.
Om jag bara visste exakt vad jag gjorde för fel så skulle jag aldrig göra det igen.
Det är ett hål i mig och det blir större och större för var dag utan dig.
För var tår som lämnar mig.
Det gör ont och det blöder i kanterna.
Jag vill skrika slå och sparka.
Ha sönder något.
Jag skulle behöva en kram.
Bli omfamnad av ditt underbara du.
Håll om mig.
Slut dig kring mig.
Bli ett med mig igen.
Lämna mig inte nu.
Jag kan inte tvinga dig att stanna.
Väljer du att gå hoppas jag att du aldrig behöver känna som jag.
Hoppas att du får det bra.
Men jag står här.
Får jag en chans till lovar jag dig.
Lovar jag dig mitt allt.
Jag gjorde bort mig.
Jag skäms.
Nu lägger jag detta - allt ont - bakom mig.
Väntar.
Snälla.
Säg att du skämtar.
Men shit!
Var det allt ni kunde komma med?
Trackback