Jag mindes specifikt en kväll i Norrköping. Jag och David går genom den där parken över en bro och in i ett hus, upp för en trappa och in i en mycket anonym pub. Vi skulle träffa någon bekant till David. Och jag som trodde jag hade glömt det mesta med David. Vi hade med oss en cykel också.

Så infaller jag i något känsloläge där gamla minnen gror likt frön i bördig jord. De liksom rullar in, våg efter våg och jag är inte säker på om jag diggar läget eller ej. Gamla minnen kan sätta mig i en aningens melankolisk stämning också. Den emotionella sidan hos mig är något jag inte diggar allt för mycket kan jag ju säga. Mer likgiltighet tack.

Jag vet att jag brukar tjata uttrycket: "Nej men det är okej, jag har ju ändå inga känslor" ..

Ibland önskar jag fan att jag inte hade några känslor. De kan sätta fetaste jävla käpparna i hjulen för mig. Varenda eker åker ur varpå hjulet kollapsar och allt går åt helvete.

Alternativet till känslolöshet är lobotomering. Noll hjärnverksamhet. Men jag kan tänka mig att känslolöshet går hand i hand med noll hjärnverksamhet.

Kort och gott. Foten tycks läka även om jag är skeptisk. Var en sväng till Västerås idag. Jag, trafikledarMicke och JugoslavJanne. JuggeJanne (JJ) köpte en turktaxi (BMW). Lila. Lagom gay? Men det var körglädje i den bilen. KÖRGLÄDJE. Har snart målat klart hela hallen med trapphus. Är bara lite finlir kvar. Inväntar dock tapeten. Men tapetserandet får jag överlåta till någon något händigare än jag och mina grova arbetarhänder. I morgon ska jag ut och rida u ottan hade jag tänkt. 

Mer spännande än såhär blir det ICKE!