Mitt liv skulle just nu kunna jämföras med en transparent toalettsits med rakblad.
Genomskinligt, smärtfyllt och totalt meningslöst.
Eller inte.
Jag har brutit trenden, bytt toalettsits skulle man kunna säga. Slutat skära upp ändan var enda gång de naturliga behoven skulle behöva tillgodoses.
Jag har funnit livet. Meningen.
Jag intalar mig det.
Det har funnits där hela tiden. Som en morot fastbunden i en pinne, i ett snöre, på mitt huvud, lite för långt bort. Jag tror jag fått tag i moroten nu.
Jag är säker på att jag hade den förut, men jag måste tappat den. Eftersom jag inte haft den.
Svammel.
Jag har varit väldigt pessimistisk. En ond cirkel. Bitterhet föder bitterhet. Obefogat. Dumt.

Men jag bryter trenden. Går in i en ljusare vardag.

Jag har bakat. Lekt mästerkocken i stövlar. Eller, mästerhoran i förkläde och klackskor, i full flärd att sälja mina brö'n. Några bröd blev bra. Några mindre bra. Mordredskap. 
50 kg betonglimpa. 
Jag vill inte förknippa mitt brödbak med dem. Så jag vänder dem ryggen. Fantiserar om ett likbål. Bröden.

Jag gjorde dock något riktigt bra. Mina wienerbröd. Det höll på att bli översvämning i köket av all saliv jag producerade under baket,  och all svett. För som jag kavlade och slet. Stretade med frysar, och kylar och vaniljflytning och smör. Jag dreglade, för det blev så bra. SÅ BRA.
Bättre än något jävla wienerbröd jag någonsin ätit.

   

Kort och gott. Jag har bakat.
Och jobbat.
Jobb.
Jag får inte prata om det.
Inte här. Inte någonstans. Svårt att hålla.
Går inte att hålla.



Det är ångest och ond bråd död jag stänger inte.
Så jag gråter en skvätt.
Bara för att kunna fortsätta att vara glad.

För jag är glad, världens lyckligaste.
Med världens finaste karl.
Även fast han inte vill förstå det.

Nu ska jag fortsätta leva. En stund till.

Till Frida ;)