Hur världen är.
Jag påstår mig inte bättre än någon. Och jag påstår mig inte ha rätt framför andra.
Jag påstår inte mig själv mogen och vis. Egentligen, så påstår jag mig inte som särskilt mycket alls.
Jag är en frukt från det träd vi kallar jorden. Med känslor och tankar precis som många andra.

Vad mina föräldrar gjort mot mig, har delvis skapat mig till den människa jag är idag. Men just nu, i detta nu, så är jag bara själv ansvarig för de handlingar jag gör. Jag kan inte skylla på någon annan. Aldrig mer.
Att mina föräldrar födde mig, det är någonting jag är glad för. Bara av den enkla anledningen att jag kan få ta del av allt det som händer just nu.

Världen är sig lik. Det är något med oss människor att snacka skit om varandra. Så även jag. Det handlar sällan om att jag inte har något eget liv, snarare att jag har alldeles för mycket liv, så mycket liv att jag måste jämföra det med andra för att berättiga min egen existens. Jag lever, och där för, måste jag ifrågasätta allt i min väg.

Att skapa ett liv, det bör ifrågasättas. Jag ifrågasätter mitt eget liv. Ibland många gånger på en dag. Jag har ifrågasatt varför just jag finns, varför jag blev som jag blev, och varför mina föräldrar valde att ha kvar just mig.
Min gener. Att föra dem vidare är ett stort kliv. Kanske inte förr, men nu, nu är det stort. För tänk så många vi redan är.

Klimatfrågan har aldrig handlat om att vi äter för mycket kött, eller att vi kör för mycket bil, eller att vi gräver upp för mycket olja, det handlar om att vi helt enkelt är FÖR många. Att jag skulle ta mitt eget liv skulle ha en liten betydelse i det stora hela. Omkring fem miljarder människor skulle behöva hänga sig för att det skulle göra någon skillnad. Och massmord är inte så uppskattat, tyvärr.
Hitler provade, och det var inte så uppskattat.

Jorden är ett helvete utan dess like, just nu, för att vi gjord den till det.
Vi hänger ut hela våra liv på internet och förväntar oss bli mottagna med champange och rosor. Som riktiga Hollywood stjärnor. Men rätt som det är, så är vi utblottade för hela omvärlden i förnedrande youtubeklipp, och inte ens högsta domstolen kan hjälpa oss, eftersom vi själva la ut bilderna på intrernet, alltså är vi delvis själva ansvariga för det som inträffat.
Det kanske bara var en kärleksförklaring till din älskade, men kärlek, kan enkelt vändas till hat, som vänds till hämd, och plötsligt är dina tuttar sedda över hela världen.
Liksom dina ord. Dina tankar, dina handlignar. Du är inte älskad och privat, eller för den delen hemlig på internet, alla ser dig, alla dömer dig och alla har en åsikt.

Nu, mer än aldrig, är du stalkad, nu, mer än aldrig är du kändisen alla snackar om.
Plötsligt står du själv där med en rakad skalle och fattar inte vad som hände, skyller på den stora massan och hoppas att alla ska tycka synd om dig.

"with great power comes great responsibility"

Kan vi verkligen hantera det internet innebär?
Klart vi kan, men det kräver lite förnuft, förnuft som många har tappat. Tappat någonstans på globaliseringens långa snåriga väg.

Så, vad är meningen med livet?

Arguing on the internet is like competing in the special olympics;
even if you win, you're still a retard.